Första pennfajten - BRON

För er som missat det så var jag med i pennfajten för 2 veckor sen, sen har jag inte hunnit. Skrev kort om det i ett tidigare inlägg. Men här kommer resultatet av övningen iaf. LÄS OCH BEDÖM. Och man är anonym där för att skaparna av sajten gjort det så, men detta är mitt inlägg iaf. Scrolla ner.

Veckans titel: bryggan (se bilden nedan)
Hur: minst 140 ord, inte i jag form och en miljöbeskrivning.


Han mindes sina barndoms sommarminnen, som om det hänt nyligen. Det räckte med ett fotografi, eller ett ord för att händelsen skulle spelas upp i hans inre, som en gammal film med för starka färger. Alltid dessa färger, klarblå himmel, solsken och skratt. De hade växt upp vid havet, han och Hannes. Trotts att livet inte alltid bestått av dessa solskenshistorier, så var det dom som hade etsat sig fast. Hans och Hannes sin red på gårdens hästar. Hans och Hannes vid bryggan där nere vid sjön, precis runt husknutten. Hans och Hannes springande längst den där lilla gräsplätten som var var ingenmansland omringat av skog. Flyende från det hyss de nyss utsatt den stackars pigan för. Skrattande och knappt kapabla att stå upp, hade de klättrade de över staketet, och flytt undan i hopp om all det skulle falla i glömska.

 

Men starkast var minnet av den där sista varma sommardagen. De hade som vanligt slutfört sin runda på gården som för övrigt inte var vidare stor. Den hade skapats av deras föräldrar, två barndomsvänner 20 år tidigare. Med sina egna händer hade de hjälpts åt att bygga två timmerstugor, som de sen målat röda. Det var vad alla andra gjorde, därför ville de inte vara sämre. Snart följde ett gemensamt stall fyllt med kor, Ett hus till hönsen och bryggan. Bryggan hade snabbt blivit en central roll i familjernas liv. Här hölls festerna, och det var här de hade lärt sig simma. När de väl lärt sig det, så vart det här de spenderade all sin lediga tid. På den där bryggan som sträckte sig 20 meter ut i vattnet, men som alltid gav stickor i fingrarna så fort man försökte ta sig upp via vattenvägen. Bryggan var grovhuggen precis som allt annat på de 10 hektar mark de ägde tillsammans. Stugorna var stadiga med inte de mest vackra att beskåda. Bjälkarna var många gånger buckliga, och lite varstans såg man försök till att täppa igen de glipor som fanns mellan de enorma träbjälkarna. Mossan höll den värsta kylan ute,men fortfarande under riktigt blåsiga dagar, kunde man känna vinden dra igenom huset som om de suttit mitt ute i det fri. Hönshuset 10 meter bort var likadant byggt den, bortsett från det faktum att här hade man inte lagt ner någon tid på att isolera. Hönsen fick klara sig så gott de kunde, trotts att det vintertid både drog kallt och snö ibland blåste in. Men hönsen gnällde inte, och inte heller någon annan. Hönsen fick tak över huvudet och familjerna fick färska ägg till frukost. Det var en bra kompromiss. Eller så visste hönsen att att de faktiskt hade det lika bra i sitt lila skjul till hus, som familjerna i de andra husen. Om inte bättre. Stallet stod en bit bort från alla andra byggnader, eller om det ens kunde kallas för stall. Det var en mer utav ett förvaringsutrymme med fyra ojämnt byggda väggar. Invändigt blev det inte bättre, då det inte var något annat än just ett förvaringsutrymme där korna kunde ströva runt fritt.

 

Den dagen hade de stigit upp tidigt för att mjölka korna, innan resten av hushållet hade vaknat. Medan gården fortfarande låg öde och dimman låg som ett täcke över det gran täckta landskapet, smög de ner mot sjön i endast badbyxor. Det var det sista badet för året, och därför extra högtidligt. Dagen efter började skolan och ett steg närmare vuxenlivet, och det innebar att lekandet var slut. Det var nästan som om Hannes kände av allvaret och när solen sakta steg mot grantopparna vände han sig mot Hans. Ögonen som annars alltid lös som ett småbarns, ivriga att utforska och upptäcka, var nu allvarliga. Det var som om ridån gått ner och han vaknat upp och såg världen för vad den var.
”Hans, tror du man någonsin växer upp?”
Hans tittade länge på Hannes, där de simmade sida vid sida. Med ett försiktigt grepp om bryggans slarvigt hyvlade brädor. En flisa hade redan genomborrat huden på Hans och han visste att det inte skulle vara den sista. Han reagerade inte längre, hela sommaren hade de inte gjort annat än dragit ut stickor ur fingrarna vid kvällens slut.
”Klart man måste bli vuxen. Man kan inte sluta växa och åldras.Varför frågar du?”
”Peter Pan växte aldrig upp”.
”Peter Pan är en sagofigur. Skulle Peter Pan finnas, skulle det finnas pirater med.”
”Kanske det.” svarade Hannes drömmande. Han sa inget mer, och slet blicken från Hans och stirrade in i brädans årsringar.
Hans visste inte om Hannes hade slut på ord, eller om han börjat räkna brådans många små årsringar. Det hände ibland att han försvann i sina tankar. Hans hade vant sig vid tystnade som ibland uppstod, det gav han tillfälle att ibland reflektera över det Hannes sa. Tankar som oftast var för djupa för en pojke på 15. Men Hannes var Hannes, och utan dessa oftast annorlunda frågor skulle han inte vara han.

 

De flöt tyst där sida vid sida tills solens första strålar vidrörde vattenytan. Det var också det som väckte Hannes ur hans tankar.
”Vi dyker under vattnet. Den som först kommer upp, är en rutten sill och får mocka stallet en hel vecka.” flinade han stort.
”Kör till.”
Det var det magiska ordet, bägge dök under vattenytan som hade en nästan brunaktig färg. Det var knappt så att man såg handen framför sig. Men solens strålar gjorde ändå sitt bästa för att försöka tränga igenom vattenytan, och nå botten på den lilla insjön.
Hans hade aldrig vunnit tidigare, men det här gången tänkte han vinna. Även om det innebar att han fick vara under vattnet tills lungorna skrek av smärta. Men Hans vann inte denna tävling heller. När han flämtande nådde vattenytan och drog in luft i lungorna märkte han på en gång att Hannes ännu inte var uppe. Hannes kom aldrig upp igen. Han vann. Han blev den Peter Pan, han drömmande pratat om minuterna innan han försvann. Han blev den sista vinnaren.

 

Fick lite omdöme på det hela också.

"En vacker vemodig berättelse, det som jag gillar med den är slutet. Det hemska som händer, utan att tempot på något sett ändras i berättelsen.
Har ofta upptäckt när jag själv skriver, att om man gör på det här viset så framstår det otäcka ofta som ännu otäckare, istället för effektsökeri. Här fungerar det och är skickligt gjort.
Vad jag är kritisk mot är miljöbeskrivningen. Den är inte dålig men den tar upp lite för stor plats i berättelsen. Den skulle säkert fungera bättre i en längre novell, gärna uppdelad. Det här är ju min egen subjektiva bedömning, vill själv lämna mer åt läsaren att skapa en egen miljö kring en berättelse. Hur noga man skall skildra en miljö är oerhört svårt och individuellt, men eftersom den här sidan är en utmärkt plats att testa sådana saker så vill jag påpeka det här.
Du kanske får andra åsikter av andra läsare och hittar en balans du tycker passar..
En fin fajt och framför allt slutet är fantastiskt."

 

"Kan inte bestämma mig för om jag hellre skulle vilja läsa om de sista tio minutrarna (och deras historia) som leder mot det mörka (eller ljusa) slutet – eller om det faktiskt är den långa vägen fram mot det som gör slutet bra. Kanske att en tredjedel skulle bort och ytterligare kokas ihop. Gillar! :-)"

 

"Första stycket- Minnet av sommar och glädje
Andra stycket – En relax där man som läsare skapar sig en bild av hela miljön, känner igen vissa saker, ler åt hönsen och här finns bara en mening som ger en indikation om att något kommer att hända ”det starkaste minnet av den där sista varma sommardagen. Gillar detta stycke.
Tredje stycket är jättebra, det är här som många ord och tankar får läsaren att känna att något kommer att hända, mest i gestaltningen av Hanne.
Trots denna känsla att något kommer att hända, blir slutet det som verkligen berör. Vemodig blev jag. Som du berättar det känns det som om det verkligen hänt.
Jag tycker mycket om din text och om du ser att du vill ta bort något var försiktig skulle jag vilja säga."

 

Vad tyckte ni? Säg gärna er åsikt?


En bricka i spelet

Slumrande,
drömmande,
klängande sig fast vid sin vaga verklighet.
Kämpande han mot sina inre demoner,
som hotade att spränga honom i bitar.
Inburade den ena stunden,
befriade den andra.

Rädd de stunder de var fast,
för att sedan rusa mot honom i blint raseri.
Fri de stunder de var fast,
att andas ut och leva.
Rädd de stunder de fick härja och förstöra.
Med ständig ångest till följd.
Men en välbekant känsla han lärt känna,
men ej erkänna.

Hur han ville utanför de murar som rests runtomkring honom,
för hans säkerhet,
för andras säkerhet.

Men med hjälplöshet inför framtiden.
Med rädsla för att aldrig bli fri.
Fick ångesten åter sitt grepp om honom.

Ett grepp han så intensivt ville skulle släppa.
En mur han så innerligt ville skulle rasa.
Översittare han så starkt  önskade skulle försvinna.
Längtande till den dag då han skulle bli fri.



Kärlekens sårande ord

"Försök vara positiv" lödd hans ord.
Vad fan e det du tror jag försöker vara,
efter 5 års vissnande och negativitet?
Hon hade nåt ljuset efter 5 år av ständigt mörker.

Hon hade äntligen kravlat sig upp ur hållet,
och upp mot ovisheten.
Hon hade lyckats trycka på play knappen igen,
och öppnat och tömt sitt hjärt med hjälp av års sparade tårar.

Och där högg du en i hjärtat med dina kalla ord.
Det kändes som om du ville gråta, men du vågade inte.....tänk om han såg?
Fortfarande låg en törna kvar och skav,
en skam du inte kunde släppa.
En skam du inte ville att någon skulle se.

Men så gärna hon ville bli förstod, och accepterad,
att hon villigt lämnade ut sig blodigt blottad.
Osäkert och väntandes på den hårda stöten -
på att bli bortstött.

Den ständiga oviljan att se det mörka i en situation,
att bli påmind om det negativa i ens liv,
höll du dig på distans till livet.

Snälla, jag vet vet jag är,
du behöver inte påminna mig!
Jag orkar inte med mer hårda ord,
låt mig leva i min rosa värld till en viss del,
om jag så mår bra av det.
Jag vill inte bli påmind om mitt förfluttna,
jag tar tag i var bit när det kommer.

Men snälla, försök förstå mig,
trotts att jag är en stor gåta.
För jag älskar dig lika mycket,
som du älskar mig.


En dag på perongen

Vad skulle jag göra? Kunde jag verkligen hjälpa till? Ja, det kunde jag tydligen. Det var i alla fall vad mannen sa till mig. Mannen med den lilla beklädda bössan. Jag skänkte fem kronor. Inte mycket, men det var det sista jag hade på mig. Så jag fick bortse från den där chockladbiten jag hade tänkt köpa på väg hem. Då hörde jag tåget komma inrullandes. Jag sprang genom spärrarna och precis  när jag kom fram till dörren med hjärtat hårt bultandes mot bröstkorgen, stängdes  dörrarna mitt framför näsan på mig. Min vanliga otur, tänkte jag och gick in i värmen igen.

Det fanns bara en plats ledig och den var min. Så jag rusade fram och satte mig ned innan någon annan skulle hinna förre. Jag hamnade mitt emellan en pålsklädd dam och ett stinkande fyllo. Och där satt jag i mina trasiga jeans, skinnjacka med bultar och en frisyr andra tittade snett på. Men jag brydde mig inte, jag ville bara hem. Jag var hungrig, och där utanför denna enorma glassbur till byggnad hade det börjat snöa. Den första snön föll till marken, den hade varit så efterlängtad. Äntligen var det slut på den gråa tristesen, som följt efter sommaren som varit. När ungen några sätten bort såg detta, släppte hon ifrån sig ett tjutt av glädje, samtidigt som hon ivrigt hoppade i sin mammas famn. Glädjen gick inte att ta miste på.

Just då kom tåget inrullandes och det var dags för mig att gå, gå mot tåget som tog mig hem. När jag stod där och tänkte medan tåget skumpade fram så kom samma gamla man fram till mig. Han bad om pengar, igen. Men jag hade inga kvar. Minns han mig överhuvudtaget? Tror inte det......


 

En text jag skrev för sådär 9 år sedan. Det var allt. Den ville ut, och sen var det inge mer med det. Men jag delar med mig av den iaf. Hur gammal den än är. Om inte annat, så kan man kanske se om språket gjort någon förbättring eller inte. Vilket man kan hoppas.......


Draken med ärtögon

Då jag jobbar på flera samtidigt så kan det lätt tyckas bli lite rörigt, men så är inte fallet. Tvärtom har jag stenkoll på vad som är vad och vilka karäktärer som är vilka. Kanske därför som jag är småvirrig hemma. Påbörjar en sak(ofta städrelaterad), och mitt i allt kommer jag på nåt jag skulle göra. Gör det och glömmer sak 1. Men så är inte fallet med mitt skrivande. Där är allt ordning och reda. Men det kan ju bero på att städning faktiskt inte är det roligast man kan syssla med, det är däremot skrivandet.



"Dagen till ära igår hade ärtdraken som bestått av en gaffel med två ärtor till ögon, jagat bort vampyrerna från de blodstänkta fälten. De slaktade människorna som självklart drypte i blod var de fint uppskurna falukorvsbitarna, spetsade med ketchup. Vampyrerna var inga mindre än makaronerna, som bleka böjt sig över sina offer. Man kunde inte beskydda han för att ha dålig fantasi, då hans liv bestod av ett enda stort rollspel."

HET Michael Jackson dröm

Varför har man inte såna underbara drömmar varje dag?
Snacka om att vakna med ett leende på läpparna, även om jag vart lite besviken att vakna när det väl hetade till. Haha
Kunde inte Mary väntat med sin frukost sisådär 5 minuter till den där dagen?




Men låg efter att ha skruvat mig hela natten, och drömde på ideer som vanligt.
Så mitt i allt kom denna underbara dröm sänd från ovan.
Ibland är han där uppe givmild, eller vad säger ni? ;-)

"The begining of the dream"

Började med att jag och barnen som var i den ålder de är idag, sprang runt på någon parkinhängnad på gräsmattan till Disneyworld. Vi sken ikapp alla tre. Där det fanns platser med lä, en liten stig som skiljde och ett "litet" hus i avkanten av "stigen".

Helt plötsligt från att glada i hågen ha gått mot Disneyland, så hade vi hamnat på Neverland.
Hur hamnade vi där? Ingen aning. Drömmar brukar inte vara logiska direkt.
Det var inte så slutet som det sägs.
Utan där hade de kalas för Jonathan som fyllde år. Och det var andra mammors barn med också.
Totalt var det 9 barn i deras ålder.
Det stod stolar uppställda i 3 gånger 3, och en clown underhöll dem.
De andra mammorna 4 låg alla på solstolar under den stora taket i bikini (var som ett tak bara som bars upp av fjälkar). Jag kunde för allt i världen inte fatta varför de låg och solade i total skugga. Solen skulle inte direkt lyckas tränga igenom plåttaket. Men det var deras ide, de fick ligga och frysa där i skuggan om de ville.

Jag kom sist till denna vuxenhörna. Men alla stolar var upptagna.
De låg alla och försökte se vackra ut, fattade inte riktigt varför till en början tills jag satte mig ner på en filt som låg utbred på gräsmattan. Satt där lätt ihopkruppen med knäna uppdragna och luttade mig mot stolpen och tittade drömmande mot fältet där barnen lekte. Till skillnade mot de andra var jag och mannen på gräsmattan de enda som inte låg halvnakna, eller pratade för den delen heller.

Han i svart byxor, och en storlek för stor hoddy, men lyvan upppfälld där han låg på mage på en svart filt. Med hakan placerad på händerna. Till dessa hade han sina klassiska svart skor. De om något borde ha avslöjat, men nej den tanken slog mig aldrig.

Jag i ett par svarta jeans capris, flip flops och min svarta hoddy jag med. Ni som sett min nyaste hoddy med paljetter vet vilken jag menar.

Så satt jag i ett tag tills jag märkte att mannen på marken rörde sig och de andra mammorna inte verkade tystna i sin konversation.. De fortsätte tvärtom att prata kläder, städtips och allt vad nu hemmafruar pratade om.
Först då tittade jag ner på mannen som jag tidigare nästan klivit över för att komma till den enda lediga platsen. Jag vart mållös. Men sitt svart hår som ramade in hans ansikte och svarta täckande solglassögon, och vit hy gick det inte att ta miste på vem mannen framför mig var.
Jag kunde inte sluta stirra och när jag väl insåg det så lyckades jag fira av ett leende som mest vart till ett nervöst flin och rodnaden spred sig över hela kroppen. Herre gud, vart det inte väldigt varmt helt plötsligt?
"Hi" lyckade jag ändå få fram.
Leendet kunde jag inte sudda bort, inte heller sluta glo på mannen framför mig.
Jag vart som förtrollad. Trotts solglassögonen kändes det som om hans blick såg rätt igenom mig.

"Hi" Fick jag tillbaka.
Han reste på sig och blicken som fortfarande inte släppte mig för en sekund, tycktes bli intensivare.
"Hi, im Michael. Nice to meet you" Hans hans sträckte sig försiktigt mot mig, och inväntade att jag skulle ta dem.
"Linda", och om jag inte sett fånig ut innan så gjorde jag det nu med en slapp hand som inte riktigt tycktes hitta sitt mål. Jag var för fokuserad att stirra på hans ansikte. Men på något sätt fick jag faktiskt tag i hans hand och höll fast i den. Men han tycktes inte ha något emot det. Han gjorde ingen ansatts till att dra sig undan.
Utan där satt vi båda kläda i svart från topp till tå och log till varandra.
Han mer vackert än en själv som kämpade med att få känslorna som åkte berg och dalbana och mest såg fånig ut i sina försök att göra sig vacker.

Ordet smälta som vax i hans händer, fick plötsligt en väldigt tydlig bild.
Jag höll bokstavligen på att smälta bort, men trotts detta ville jag för allt i världen inte släppa hans hand.
Jag ville sitta såhär för evigt, trotts att hjärtat hotade att hoppa ur bröstkorgen och det var svårt att andas.
Men Michael tog den verkligheten från mig. Han släppte min hand försiktigt.
Vilket inte var något större problem, då mitt grepp hade varit löst och jag hade varit rädd att röra mig han.
Tänk om jag uppfattades för tafatt och desperat?
Motvilligt släppte jag hans hans och händerna tog ett grepp om knäna igen.
Vad skulle jag säga? Ville inte verka barnslig och naiv.
Hjärnan gick på högvarv medan jag ferillt försökte komma på något att säga.
Tystnaden skulle ha varit pinsam, om han inlett samtalet igen.

"Is that you kids?" Frågade han med sin sametslena röst och tittade mot barnen.
Självklart han visste vilka de var, de andra hade han antagligen redan blivit presenterade för då vi kommit inrusandes i sista stund. Mer behövdes inte utan, efter det flött samtalet på.
Eller han snarare frågade, jag svarade och ställde motfrågor..

Det tyckte bara vara vi i världen.
Allt annat runtomkring oss bleknade bort.
Men hur kunde det inte vara så?
Det var ändå Michael Jackson framför mig som satt med benen i kors.
Han prat om barns godhet, om världens problem och hans uppenbara instresse för just mig och mina planer här i Los Angelos. Han kunde verkligen konsten att få en att känna sig speciell.
Men pratet kunde inte vara i evigheter, jag var ändå här med barnen.
Och det var det som fick mig att vakna ur min rosa lilla bubbla.
Mary ropade att hon ville ha något ur väskan som stod inne i huset.
Och det var inte annat än att stammande ursäkta sig och gå efter det som behövdes.
Den rosa kronan, som skulle has på bums.

Svävande på rosa moln gick jag med skakiga knän mot huset som låg precis intill och gick med målinriktade steg mot väskan. Men jag kunde knappast gå ut än. Hjärtat slog fortfarande oroande fort och jag var så nervös att jag höll på att spy. Jag behövde bara två minuter för mig själv för att samla tankarna innan jag skulle möta barnen igen. Jag behövde de där dyrbara två minutrerna för att kunna möta hans blick . Han skulle med all säkerhet sitta där och titta efter en. Skulle jag klara av att se hans skönhet igen utan att svimma, behövde jag bara få andas ut. Så där stod jag lutad mot vägen, blundades och tog djupa andetag medan jag kramapktigt kramade kronan. Ord som "skärp dig, du är en vuxen kvinna nu. Ingen fjortis som svimmar om vartannat" kom ständigt tillbaka. För inte kunde någon över 25 ha god lust att slänga sig över sin idol och slita av han kläderna? Eller kunde man?

Jag var för fokuserad på att klara av fjärilarna i magen att jag inte hörde stegen som kom mot mig.
"Are you okey?" hörde jag hans röst ställa, bara någon meter från mig.
Jag hade inte alls förväntat att han skulle följa efter mig. Det var bara något man drömt om i alla otala år sen man sett han förförande vickat på höfterna och juckande rörelser till "Come together".
Jag öppnade försiktigt ögonen och han tog andan ur en fullständigt.
Vacker som en ängel, trotts svarta kläder. Hur hade hade han inte sett ut i den där vita kavajen och de där byxorna som smett åt.

Men nu stod han faktiskt framför mig, med solglassögonen i ena handen.
Jag drunknade.

De där ögonen hade man många gånger i tonåren stirrat rätt in i olika postrar och drömt sig bort.
Men att faktiskt ha han framför sig, så nära att man kunde sträcka sig efter han var bara för bra för att vara sant.
Fjärilarna återkom nu med full kraft. Och orden övergav en återigen.

Vi var ensama i huset, var allt som slog mig.
Vad jag faktiskt kommit in för att göra, hade jag glömt bort så fort han ställde den där frågan.
"Put that aside for a minute, i want to show you something."
Jag kunde inte annat än nicka och la försiktigt ner den rosa plastkronan utan att släppa han med blicken.
Med de orden la han ena handen på höften och den andra på höger axel och ledde en sakta framåt.
Jag vågade inte kolla bak, tänk om jag vaknde ur min dröm?
Om inte annat, ville jag inte släppa hudkontakten jag hade.
Handen brände håll på min huden.
Jag njöt i fulla drag. Jag skulle ha följt han till världens ände om han bett mig.

Sen stannade han och bröt kontakten, och med det vaknade jag ur mig drömska tillstånd.
VArt hade han lett mig? Allt jag såg var en tavla och en dörr precis framför mig.
Jag tittade osäkert bak på Michael. Osäkerheten måste ha synts, för han log sitt klassiska leende och sa bara
"Open the door".

Med osäkra steg öppnade jag dörren och klev in till ett litet rum, fullt av diverse prydnadssaker. Men allt jag såg var sängen. Om det var en tavla eller något sådant han ville få mig att se hade han misslyckats.
Att ha sängen framför sig och Michael bakom sig gjorde det omöjligt att tänka och se annat.
Vet inte hur länge jag stod och tittade på den där sängen, fortfarande kämpandes med fjärilar och andningen och hjärtat som hoppade oroande fort nu. Men på något sätt lyckades jag vända mig om, och mötes av Michaels ansikte bara cm från mitt eget.

Innan jag visste ordet av det hade han lagt armarna om min midja och kysste mig försiktigt till en början.
Nästan som om han vore rädd för att jag skulle dra mig ur. Men det var det sista jag tänkte på.
Istället fördjupade jag kyssen, och la armarna om hans hals.
Men han var inte nöjd på långa vägar, inet jag heller.
Jag skulle hamna i den där sängen, om jag så fick puta ner han ditt och binda fast han.
Men det behövdes ingen övertalning från min sida.
Han var lika ivrig som jag, och hans läppar gick utforskande neråt, och kysste den pulserande ådran bakom örat, innan han fortsatte neråt. Fortfarande kyssanade varenda punkt längst halsen samtidigt som han drog ner tröjan och masserade lekte med bröstvårtorna med ena tummen
Knäna hotade vika sig under en,men trotts detta drog jag han närmare.
Allt jag ville ha var mer. Jag ville känna varenda del av han tryckt mot mig.
Jag ville bli ett med han.

Stönande och flämtade hängde vi fast vid varandra, ivriga att slita av varandra kläderna.

Hela kroppen skrek av lycka och jag gjorde mitt bästa i att klänga mig fast runt hans hals.
Men där bröts allt. Små steg närmade sig, men det hade vi totalt missat i vårt upphetsade tillstånd.

"Mamma, var e du?"
Hördes nu precis utanför dörren.
Det var nog för att bryta förtrollningen.
Båda slet vi oss motvilligt från varandra.
Men vi var långt ifrån tillfredsställda.
Blickarna vi gav varandra sa mer än tusen ord.

Dörren öppnas......



SEN VAKNADE JAG!!!!!
AHHH!!

Alltså gud där uppe, så grym får man fan inte vara!!!
Här hade jag mina drömmars dröm och jag vaknar!!!
Du kunde inte ha fastspolat den sista biten eller så att man åtminstone kom till kritan?

Nog att jag vaknade när dottern stod vid sidan om och sa: "mamma"
Allt jag i mitt förvirrade tillstånd, och något upphetsade tillstånd fick fram var ett grötigt "va?", medan jag kämpade med att få upp ögonen.

La även in detta inlägg i min andra blogg för en evighet sen. Men då i mer fan anda. Bildmässigt så är bilderna i det här inlägget mer "rumsrent", eller vad man nu ska kalla det. :-D

Ännu ett smakprov på vad som ska tänkas komma



"Jag vaknade med ett ryck, kallsvettig och med andan i halsen. Luften ville inte riktigt räcka till och paniken kom sakta krypande som ett brev från posten. Trotts att jag hörde mobilens alarm som om och om igen sjöng ut "Mama, just killed a man. Put a gun against his head. Pulled my trigger, now he's dead.", så tycktes jag inte riktigt få förståelse för om det var ljudet i sig som väckt mig eller, om det var något i min dröm som fått mig att flyga upp till sittandes käpprak i ryggen.  Vad det än var, så fick det paniken att komma med full styrka. Hade jag sprungit i drömmen igen, flyendes som vanligt? Jag kunde inte minnas, eller ens tänka för allt jag hörde var dunkandet av mitt hjärta som tycktes eka i hela rummet."

Ännu ett smakprov ur, Ego Ago. Vad tycks?

Ego ago smygtitt

Så här kommer smygtitt två! Av ett halvfärdigt kapitel 1. Det är mörkare än vad jag brukar skriva, men ibland måste något sticka ut också. Allt kan inte följa samma tråd med kärlek och passion som huvudtema. Ibland kan man faktiskt göra en avstickare och skriva om ångest också. Vilket denna handlar om. Mer vet jag inte, men man får väl se vad det utvecklar sig till.

Ego Ago


"Jag skulle kunna berätta om mitt liv i tre korta meningar, men livet är sällan så enkelt. Jag Föddes, jag uppfostrades, och jag levde mitt liv i väntan på döden. Tre korta punkter kan man tänka sig, men så är det sällan. Livet är fullt utav fallgropar, vindpustar och höga berg. Allt är inte en enda slätt åker där fallriskerna har minimerats och vaderats. Livet är som naturen i vildmarken, och nu är det inte djuren jag talar om. Utan omgivningen, naturen med all sin växtlighet i sig. Stenarna som lömskt lurar under mossan, lurar att få oss att halka in på fel spår. De maskerade hållen i marken är gropparna som vi då och då kommer snubbla ner i. Ibland med maximal otur, falla ner i med en hårdare duns än vad det var avsett."

Nu kommer en förtitt

Jag tänker inte lägga upp hela kapitlet då det inte är färdigt på långa vägar.
Men en sneak peak kommer ni få.  Av det jag lyckats med än så länge. Strycken som jag är nöjd med.

Orientens famtomtjuv


Kapitel 1

"Bildena de alla tre hade målat upp genom de otala brev deras far och make hade skickat, och där han så bildligt hade beskrivit Indien som ett land taget ur sagornas värld och som de drömmanade hade pratat  om nere i hytten i brist på annat att göra, hade i deras ögon varit ren och skär lögn. Timmarna att slå ihjäl hade varit alltför många, och deras dagdrömmande och fantasierande hade inte haft några begränsningar. Men för Isabella var synen framför henne, bättre än hennes vildaste fantasier. Men de tycktes däremot inte förstå vad det var han såg för vackert i denna stad. Allt som var målat i deras ansikten var avsky och ett alltför stort varför.  Allt de kunde se var smutiga gator, även om de fortfarande var för långt bort för att få en ordentlig uppfattning om staden som skulle komma att bli deras nya hem. Men det stämde inte med deras ihop fantiserade bild, och det var det som avgjorde det hela. Domen var fälld.

Vid en första anblick skulle man inte kunna tro att dessa tre människor var av samma kött och blod. Alla såg de så olika ut att man lätt kunde ta dem för främlingar, om det inte hade varit för att de under hela resans gång hade setts i ständigt sällskap. Michael med sitt kortklippta mörkbruna hår som modet föreskrev och kastanjebruna ögon. Alla hans drag var i överlag mycket mörkare än vad som var typiskt brittiskt. Och han klädde sig också därefter, för att framhäva sin mörkhet. Till och med huden som borde var sjukligt blek, hade istället en frisk naturlig solbränna som bara var till hans fördel. Trotts sin unga ålder, hade han utvecklat en fåfänga, och medvetenhet om sitt yttre som...."


Kapitel 2

"När fartyget Britania som tillhörde en utav de bättre fartygen som korsade världens hav sluterligen la ankare, kunde han se henne klart där hon stod med klarvakna ögon, med ett fast grepp om räcket. Med långt vackert blont hår som låg i täta lockar kring hennes kropp. Där skulle det ha legat likt ett drapperi, om det inte just denna dag blåst kraftiga vindar från inlandet. Istället tog vinden tag i hennes hår som till skillnad mot dagens mode, som föreskrev eleganta håruppsättninagar, fick dansa fritt med vinden. Och allt han kunde tänka på var den grekiska gudinnan Afrodite där hon stod naken, med skummande vatten  och sitt långa böljande hår som räckte ända ner till höfterna. Bara tanken på hur vinden  lekte med hennes hår, väckte en avundsjuka han tidigare inte trodde sig äga. Och på råga på allt, så var han svartsjuk på självaste moder natur! Hur absurt kunde det bli? Allt han ville var att få dra fingrarna genom det där håret, som glittrade likt spunnet gund när solen träffade det med all sin kraft."


Hur låter det? All kritik är välkommen.
Åsikter med för den delen.

A holyday to honour the son of God, Jesus / The Choosen one

För 10 år sen skrev jag som då precis upptäckt kristendomen, en hyllningsdikt till Jesus.
Jag såg en man som gav hopp till folket. Sen att han gjorde mer än så är en annan historia.

Men det var det som fastnade i mitt huvud. Att jag idag mer kristen än då, inte läst bibeln mer än några sidor är en annan femma. Men jag går till kyrkan då och då och tron finns där. Det är huvudsaken.

Men här kommer ursprunget till dikten jag skrev då.
Dikten finns även på haket, som är en community för de som älskar att skriva.


A holyday to honour the son of God, Jesus

Jesus Christ, a little star.
All over the worl people came to see,
the man with the big G.
People prayed, and he made them true.

Made a blind man see, a sick man free.
People loved him, and people hated him.
He was God´s son, peoples father,
a truth.

But he died
and woke up again
- by an angel.

He gave the people the faith back.
But he died again.
On a cross, and it´s from there the christmas and the eat come.
A holyday to honour the son of God, Jesus.

He made people believe,
and still today, they believe in a man so big,
that the world seems so small.

Detta var då orginalet.
Så kom på en ide om att man kanske ska skriva en hyllning till Michael utöver det jag skrivit. Sagt och gjort. Några minuters nedskrivande och man var där.

SÅ detta var resultatet!



Michael - the chosen one

Michael Jackson, a megastar seens born.
All over the world people came to see,
the man with the magical dance and singing.
People dreamed, and he made them true.

He made people laugh, he made people smile, he made people dance.
He gave them hope to believe, the hope of a better life.

People hated him, and people loved him.
He could have been the son of God.
A better man u most seek for.
He was called messias.
He was called the angel.
He was called the king of pop.
But he was only Michael.

Michael who gave so much of himself.
Michael who helped the weak, the sick, the poor.
Michael Who singed so that the whole world stopped to listen.
Michael who danced better the any man alive.
Michael who gave so much of himself, so open.
But got so little back.

Michael who said i love you more to all of us.
But the truth was, we loved you more the you ever could love us, all together.

Michael was the proof that your can stand when the wind is stormy.
Even if you fall, you can get up again and reach your goal.
Michael tough us that we most heal the world and make it a better place.
Michael tought us that its all about love, peace, forgivness and understanding.
Michael tought me how to be e better person.

Thank you Michael, for all those years.
Thank your Michael for those times when i felt like giving up and you told me to get up again.
Thank you Michael for all your love!
I love you more then you ever could imagine!

Slänge ihop detta på 5 minuter.
Vad tycks.....godkänt eller inte?


Min kärlek till han kan inte bli mer blottande än det här.
Släng gärna in en kommentar.



Den natten rasade min värld samman

Den där natten, då jag fick det där samtalaet,
Föll min värld. Det föll som ett korthus.

Du som hållit mig flyttande genom åren.
Du som räddade mig från att gå under.

Genom ett samtal, var du plötsligt borta.
Borta från mig,
borta från världen,
borta för alltid.

Min stöttpelare när det kändes tung och jobbigt.
På något magiskt sätt lyckades du trotts att du aldrig fanns här fysiskt vid min sida
att få mig på bättre tankar, få mig att må bättre.


Men från den dagen du tog dina vingar och lämnade vår värld.
Började min konstrution att falla.

Jag behöver dig! Förstår du inte det?
Min grund rasar samman!

Vem ska nu hålla i fasaden när livet känns tungt?
Vem ska nu ge mig en kram och säga att jag klara det?
Vem ska nu säga "i love you more" med det där leendet som får en att tro att man klarar allt i världen? Som får en att smälta och tänka "what the heck"?

Svaret är ingen!
Absolut ingen!
Ingen kan någonsin ta din plats som du har i mitt hjärta.
Ingen kan någonsin fylla den funktion du hade genom att bara andas.
Ingen kan fylla det tomrum du lämnat efter dig.

Som smärtsamt skriker efter att fyllas på.
Som smärtsamt slets ur ens bröst med våld den där natten.

Men hur kan man fylla ut ett tomrum utan liv?
Det går inte.

Men jag vet,
och hoppas att det en dag inte längre ska kännas lika smärtsamt tomt på liv.

Men jag vet att en dag ska jag se tillbaka stärkt av händelsen,
och tänka "jag överlevde"

Jag vet att när min tur är kommen,
kommer du finnas där och kramande motta mig med öppna armar.

Älskar dig för alltid!
Din för alltid!
Troget!


Under guds vingar tog allt slut

Hon kunde stå där i timmar,
hon kunde va där i dagar.

Med en drömmande blick i sina ögon,
med en nästan besatt blick i sina ögon.
Trånande efter något, hon visste hon aldrig skulle få.
Men fortfarande stod hon där varje dag,
och drömde.
"Tänk om."

Men hennes envishet blev hennes  död,
blev hennes undergång.

Med tiden gjorde hungern sig alltmer påmind,
med tiden tynnade hon alltmer bort.

Men varje dag stod hon där ändå - envist.
På samma ställe, samma tid
och tittade drömmande tvärsöver gatan.

Skramlandes ihop det lilla hon kunde få ihop.
Och tänkte:
"en dag, en dag ska det bli min tur."
Men det hann aldrig bli hennes.

För mager,
för svag,
och utblottad tog Gud henne under sina beskyddande vingar,
och lätt henne för evigt, slumra in i en evig djup sömn.



Ni förstår säkert varifrån insperationen kommer?


Frågade ni någonsin?

Frågade ni någonsin hur hon mådde?
Frågade ni hur hon kände?

Såg ni någonsin hur hennes hjärta sved?
Såg ni inte hennes tårar som föll tyst nedför hennes kinderna?

Tårar som orsakats av ord
av handling?

Hon ville så gärna,
så gärna be om den hjälp,
den hjälp hon så starkt behövde.
Men med rädsla för svek,
för hån,
avstod hon hellre.

Hon stod hellre kvar i det mörka hörn,
där hon för så länge sedan slagit sig ned.
"Hellre gråmullen värld,
än vit - med förnedelse emellan"
tänkte flickan, och log.