Slumrande,
drömmande,
klängande sig fast vid sin vaga verklighet.
Kämpande han mot sina inre demoner,
som hotade att spränga honom i bitar.
Inburade den ena stunden,
befriade den andra.

Rädd de stunder de var fast,
för att sedan rusa mot honom i blint raseri.
Fri de stunder de var fast,
att andas ut och leva.
Rädd de stunder de fick härja och förstöra.
Med ständig ångest till följd.
Men en välbekant känsla han lärt känna,
men ej erkänna.

Hur han ville utanför de murar som rests runtomkring honom,
för hans säkerhet,
för andras säkerhet.

Men med hjälplöshet inför framtiden.
Med rädsla för att aldrig bli fri.
Fick ångesten åter sitt grepp om honom.

Ett grepp han så intensivt ville skulle släppa.
En mur han så innerligt ville skulle rasa.
Översittare han så starkt  önskade skulle försvinna.
Längtande till den dag då han skulle bli fri.