Det är inte bara att sätta sig ner och skriva, även om man tycks tro det. Vissa är så självklara när man sitter där, som om det vore självklart utifrån vilket perspektiv det skulle vara från första början. Andra är mer otydliga. Man kan vända ut och in på sig själv innan man kommer fram till vad som är bäst. Man testar i huvudet, leker lite med orden. Tänker i de viktigaste scenerna, och efter mycket grubblande brukar ett format komma fram. Ska ge ettt exempel, har samlat material till ett manus i säkert 10 år, men jag kan inte sätta mig ner och skriva på den. Allt finns där på papper, långa scener nedskrivna så att de inte glöms bort. Tidningsutklipp, fakta inom ämnet. Men det bara går inte att sätta sig ner och skriva den. I början tänkte jag, berättarröst, sen jag form. Men jag form kan komma i jag berättande form eller i jag dagboksform. Vad passar bäst för den? Alltvarligt talat vet jag inte det än. Tänker inte ens börja tänka på det än. To much, då även tillbakaglimtar, minnen, tankar och händelser ska bindas ihop.

Första person
Som "Förhäxad" (tillfälligt namn), är i jag form. Det är hennes liv och tankar man får ta del av och obeservationer från hennes sida. Det var självklart från första början. Det är bara att se det så här. "Twilight" som har kritiserats för dess fattiga språk, är idag välkänd. Jag har försökt läsa boken på det sättet, att se till orden. Men jag tappar bort mig, den boken går inte att läsa kritiskt. Iaf inte jag, jag sitter och suckar drömmande över Edward och ibland lite trött på henne naivitet. Han skulle gott kunna vara en sociopat med enorma kontrollbehov, mellan all kärlek som dryper om dem. MEN tillbaka till hur hon skriver den, i jagform och jag älskar inledningarna. Det är som att läsa slutet, fast i en luddig form. Men hon lyckas trycka in Jacobs jag också i något kapitel. Ja, det behövdes. Annars skulle han ses som en extremt omogen kille. Nu framstår han bara som omogen (och irriterande). Så det går att få in karaktär 2 i något kapitel. Lite annurlunda, men det går. Så att man kan få lite mer förståelseoch ta del av hans/hennes tankar med.

Det är dessutom lättare att skriva i Jag form upplever jag, eller första person som det hetter lite finare. Men man kan tröttna på karaktären, även om jag inte gjort det än i alla otala böcker jag läst. Men risken finns. Vet bara en som misslyckats i sitt skrivande i jagform, och det är en biografi. Handlingen var bra och intressant, MEN språket var en katastrof. Den enda bok jag lagt ifrån mig sen jag lärde mig läsa på egen hand. Jag texter brukar vara utmålande och personliga. Den här var fyrkantig och opersonlig, trotts att storyn var självupplevd. Inget för mig.

Tredje Person
Sen kommer det till tredje person, och här lärde jag faktiskt mig något nytt när jag läste tidningen. Man kan skriva i berättande form på tre olika sätt. Det ni, det har man inte hittat någonstans på nätet, hur mycket jag än googlat i ämnet under alla åren. Den allvetande, den objektiva och tredje person nära perspektivperson. Den allvetande har inblick i ALLT, alla karaktärer och är som en kamera som fångar upp ALLT. Den objektiva håller sig utanför karaktärernas huvuden så gott det går, och brukar bara beskriva miljö och vad som händer. Sen den sista som jag alltid tänkt skriva i när det kommer till berättarröster, och tydligen också den vanligaste. Den ligger lika nära jagperspektivet när det kommer till karaktärerna, men skillnaden är att man skriver han och hon istället. man kan då använda tre till fyra karaktärer som man framhäver och gör djupdykningar i. Man måste tydligen byta person när kapitelbyte görs, annars blir det lätt virrigt.

Men för att tänka på det, jag gillar när man får inblick i personernas tankar och ideer. Som ett glamour, fast i bokform. Man lär verkligen känna personen då och varför det sker osv. Jag har inga problem med att läsa mellan raderna, men tycker om denna form. Även om det varnas för att berättaren lätt kan ta över, så finns det ett lysande exemplar där berrättaren tar lika mycket plats som själva storyn utan att avslöja för mycket. För man får inte avslöja allt på en gång, det blir ju bara tråkigt. Boken heter "Tom Jones" och är skrivet av Henry fielding. Berättaren är verkligen lika levande som personerna i boken, kanske för att berättaren blir en person i själva historien. Man sitter och skrattar åt berättarens moraliska diskussioner och om det är rätt och fel det som görs. Man får även en förståelse för hur samhället fungerade då. Det är en pocketbok på 928 sidor och med pytteliten text, så den läser man inte ut på en vecka direkt. Boken som tryckte under tiden då män bar knäbyxor och knästrumpor och kyrkan var de som ansågs ha rätt, trycktes i en tidning. Ett kapitel, så varje kapitel slutar med något somska hålla kvar läsaren. Ja, jag älskar den boken. Annorlunda om man jämför med dagens sätt at skriva, men riktigt skön.

Men precis som jag formen så har även tredje person sin baksida. Nämligen att man lätt kan blanda ihop dessa tre underkategorier, och det blir inte bra. Man ska hålla sig till ett och stanna där. Det kan dessutom lätt bli rörigt. Jag arbetar just nu med det, jag jag håller på att ge upp. Men det ska jag självklart inte göra. Bara jag tar mig igenom första kapitlet med alla miljöskildrinagr och personligheter, så kommer det gå lättare sen.  En person ska beskrivas, hur hon hamnade i sin nuvarande situation, hur hon ser ut, hur resan är. Hur hon ser på folk omkring henne. Allt detta i kaiptel 1. Dessutom ska miljöer från tillbakablicken, nuvarande handling bindas ihop. Hur de bodde innan de flyttade, hur det var på båtresan till nya målet och hur det såg ut när de såg landremsan komma närmare och dessutom över detta ska man ta del av hennes tankar. Det är mycket som ska in på minst fyra sidor(där har vi allt som ska in, sen måste det målas ut lite mer, och fylla igen lyckor mellan hållen). Kapitel 2, kommer person 2 in och lika mycket ska skildras. Sen får man små hintar genom berättandets gång är det tänkt. Så har mina sidoprojekt för att inte bli galen av alls tankar runt detta. Så att man iaf ibland får konsentrera sig på annat. Att redigering an vara roligt, med projekt ett känns det som en enda lång uppförsbacke. Och för mig iaf, så trivs jag som bästa när en joggingtur är en mix av uppförsbackar, nedförsbackar och raka sträckor.

Ni som har författardrömmar precis som mig, hur skriver ni? I första eller tredje person? Och va är er svaghet/styrka?