Den där natten, då jag fick det där samtalaet,
Föll min värld. Det föll som ett korthus.

Du som hållit mig flyttande genom åren.
Du som räddade mig från att gå under.

Genom ett samtal, var du plötsligt borta.
Borta från mig,
borta från världen,
borta för alltid.

Min stöttpelare när det kändes tung och jobbigt.
På något magiskt sätt lyckades du trotts att du aldrig fanns här fysiskt vid min sida
att få mig på bättre tankar, få mig att må bättre.


Men från den dagen du tog dina vingar och lämnade vår värld.
Började min konstrution att falla.

Jag behöver dig! Förstår du inte det?
Min grund rasar samman!

Vem ska nu hålla i fasaden när livet känns tungt?
Vem ska nu ge mig en kram och säga att jag klara det?
Vem ska nu säga "i love you more" med det där leendet som får en att tro att man klarar allt i världen? Som får en att smälta och tänka "what the heck"?

Svaret är ingen!
Absolut ingen!
Ingen kan någonsin ta din plats som du har i mitt hjärta.
Ingen kan någonsin fylla den funktion du hade genom att bara andas.
Ingen kan fylla det tomrum du lämnat efter dig.

Som smärtsamt skriker efter att fyllas på.
Som smärtsamt slets ur ens bröst med våld den där natten.

Men hur kan man fylla ut ett tomrum utan liv?
Det går inte.

Men jag vet,
och hoppas att det en dag inte längre ska kännas lika smärtsamt tomt på liv.

Men jag vet att en dag ska jag se tillbaka stärkt av händelsen,
och tänka "jag överlevde"

Jag vet att när min tur är kommen,
kommer du finnas där och kramande motta mig med öppna armar.

Älskar dig för alltid!
Din för alltid!
Troget!