En dag på perongen
Vad skulle jag göra? Kunde jag verkligen hjälpa till? Ja, det kunde jag tydligen. Det var i alla fall vad mannen sa till mig. Mannen med den lilla beklädda bössan. Jag skänkte fem kronor. Inte mycket, men det var det sista jag hade på mig. Så jag fick bortse från den där chockladbiten jag hade tänkt köpa på väg hem. Då hörde jag tåget komma inrullandes. Jag sprang genom spärrarna och precis när jag kom fram till dörren med hjärtat hårt bultandes mot bröstkorgen, stängdes dörrarna mitt framför näsan på mig. Min vanliga otur, tänkte jag och gick in i värmen igen.
Det fanns bara en plats ledig och den var min. Så jag rusade fram och satte mig ned innan någon annan skulle hinna förre. Jag hamnade mitt emellan en pålsklädd dam och ett stinkande fyllo. Och där satt jag i mina trasiga jeans, skinnjacka med bultar och en frisyr andra tittade snett på. Men jag brydde mig inte, jag ville bara hem. Jag var hungrig, och där utanför denna enorma glassbur till byggnad hade det börjat snöa. Den första snön föll till marken, den hade varit så efterlängtad. Äntligen var det slut på den gråa tristesen, som följt efter sommaren som varit. När ungen några sätten bort såg detta, släppte hon ifrån sig ett tjutt av glädje, samtidigt som hon ivrigt hoppade i sin mammas famn. Glädjen gick inte att ta miste på.
Just då kom tåget inrullandes och det var dags för mig att gå, gå mot tåget som tog mig hem. När jag stod där och tänkte medan tåget skumpade fram så kom samma gamla man fram till mig. Han bad om pengar, igen. Men jag hade inga kvar. Minns han mig överhuvudtaget? Tror inte det......
Det fanns bara en plats ledig och den var min. Så jag rusade fram och satte mig ned innan någon annan skulle hinna förre. Jag hamnade mitt emellan en pålsklädd dam och ett stinkande fyllo. Och där satt jag i mina trasiga jeans, skinnjacka med bultar och en frisyr andra tittade snett på. Men jag brydde mig inte, jag ville bara hem. Jag var hungrig, och där utanför denna enorma glassbur till byggnad hade det börjat snöa. Den första snön föll till marken, den hade varit så efterlängtad. Äntligen var det slut på den gråa tristesen, som följt efter sommaren som varit. När ungen några sätten bort såg detta, släppte hon ifrån sig ett tjutt av glädje, samtidigt som hon ivrigt hoppade i sin mammas famn. Glädjen gick inte att ta miste på.
Just då kom tåget inrullandes och det var dags för mig att gå, gå mot tåget som tog mig hem. När jag stod där och tänkte medan tåget skumpade fram så kom samma gamla man fram till mig. Han bad om pengar, igen. Men jag hade inga kvar. Minns han mig överhuvudtaget? Tror inte det......
En text jag skrev för sådär 9 år sedan. Det var allt. Den ville ut, och sen var det inge mer med det. Men jag delar med mig av den iaf. Hur gammal den än är. Om inte annat, så kan man kanske se om språket gjort någon förbättring eller inte. Vilket man kan hoppas.......
Trackback
