Hon kunde stå där i timmar,
hon kunde va där i dagar.

Med en drömmande blick i sina ögon,
med en nästan besatt blick i sina ögon.
Trånande efter något, hon visste hon aldrig skulle få.
Men fortfarande stod hon där varje dag,
och drömde.
"Tänk om."

Men hennes envishet blev hennes  död,
blev hennes undergång.

Med tiden gjorde hungern sig alltmer påmind,
med tiden tynnade hon alltmer bort.

Men varje dag stod hon där ändå - envist.
På samma ställe, samma tid
och tittade drömmande tvärsöver gatan.

Skramlandes ihop det lilla hon kunde få ihop.
Och tänkte:
"en dag, en dag ska det bli min tur."
Men det hann aldrig bli hennes.

För mager,
för svag,
och utblottad tog Gud henne under sina beskyddande vingar,
och lätt henne för evigt, slumra in i en evig djup sömn.