Första pennfajten - BRON

För er som missat det så var jag med i pennfajten för 2 veckor sen, sen har jag inte hunnit. Skrev kort om det i ett tidigare inlägg. Men här kommer resultatet av övningen iaf. LÄS OCH BEDÖM. Och man är anonym där för att skaparna av sajten gjort det så, men detta är mitt inlägg iaf. Scrolla ner.

Veckans titel: bryggan (se bilden nedan)
Hur: minst 140 ord, inte i jag form och en miljöbeskrivning.


Han mindes sina barndoms sommarminnen, som om det hänt nyligen. Det räckte med ett fotografi, eller ett ord för att händelsen skulle spelas upp i hans inre, som en gammal film med för starka färger. Alltid dessa färger, klarblå himmel, solsken och skratt. De hade växt upp vid havet, han och Hannes. Trotts att livet inte alltid bestått av dessa solskenshistorier, så var det dom som hade etsat sig fast. Hans och Hannes sin red på gårdens hästar. Hans och Hannes vid bryggan där nere vid sjön, precis runt husknutten. Hans och Hannes springande längst den där lilla gräsplätten som var var ingenmansland omringat av skog. Flyende från det hyss de nyss utsatt den stackars pigan för. Skrattande och knappt kapabla att stå upp, hade de klättrade de över staketet, och flytt undan i hopp om all det skulle falla i glömska.

 

Men starkast var minnet av den där sista varma sommardagen. De hade som vanligt slutfört sin runda på gården som för övrigt inte var vidare stor. Den hade skapats av deras föräldrar, två barndomsvänner 20 år tidigare. Med sina egna händer hade de hjälpts åt att bygga två timmerstugor, som de sen målat röda. Det var vad alla andra gjorde, därför ville de inte vara sämre. Snart följde ett gemensamt stall fyllt med kor, Ett hus till hönsen och bryggan. Bryggan hade snabbt blivit en central roll i familjernas liv. Här hölls festerna, och det var här de hade lärt sig simma. När de väl lärt sig det, så vart det här de spenderade all sin lediga tid. På den där bryggan som sträckte sig 20 meter ut i vattnet, men som alltid gav stickor i fingrarna så fort man försökte ta sig upp via vattenvägen. Bryggan var grovhuggen precis som allt annat på de 10 hektar mark de ägde tillsammans. Stugorna var stadiga med inte de mest vackra att beskåda. Bjälkarna var många gånger buckliga, och lite varstans såg man försök till att täppa igen de glipor som fanns mellan de enorma träbjälkarna. Mossan höll den värsta kylan ute,men fortfarande under riktigt blåsiga dagar, kunde man känna vinden dra igenom huset som om de suttit mitt ute i det fri. Hönshuset 10 meter bort var likadant byggt den, bortsett från det faktum att här hade man inte lagt ner någon tid på att isolera. Hönsen fick klara sig så gott de kunde, trotts att det vintertid både drog kallt och snö ibland blåste in. Men hönsen gnällde inte, och inte heller någon annan. Hönsen fick tak över huvudet och familjerna fick färska ägg till frukost. Det var en bra kompromiss. Eller så visste hönsen att att de faktiskt hade det lika bra i sitt lila skjul till hus, som familjerna i de andra husen. Om inte bättre. Stallet stod en bit bort från alla andra byggnader, eller om det ens kunde kallas för stall. Det var en mer utav ett förvaringsutrymme med fyra ojämnt byggda väggar. Invändigt blev det inte bättre, då det inte var något annat än just ett förvaringsutrymme där korna kunde ströva runt fritt.

 

Den dagen hade de stigit upp tidigt för att mjölka korna, innan resten av hushållet hade vaknat. Medan gården fortfarande låg öde och dimman låg som ett täcke över det gran täckta landskapet, smög de ner mot sjön i endast badbyxor. Det var det sista badet för året, och därför extra högtidligt. Dagen efter började skolan och ett steg närmare vuxenlivet, och det innebar att lekandet var slut. Det var nästan som om Hannes kände av allvaret och när solen sakta steg mot grantopparna vände han sig mot Hans. Ögonen som annars alltid lös som ett småbarns, ivriga att utforska och upptäcka, var nu allvarliga. Det var som om ridån gått ner och han vaknat upp och såg världen för vad den var.
”Hans, tror du man någonsin växer upp?”
Hans tittade länge på Hannes, där de simmade sida vid sida. Med ett försiktigt grepp om bryggans slarvigt hyvlade brädor. En flisa hade redan genomborrat huden på Hans och han visste att det inte skulle vara den sista. Han reagerade inte längre, hela sommaren hade de inte gjort annat än dragit ut stickor ur fingrarna vid kvällens slut.
”Klart man måste bli vuxen. Man kan inte sluta växa och åldras.Varför frågar du?”
”Peter Pan växte aldrig upp”.
”Peter Pan är en sagofigur. Skulle Peter Pan finnas, skulle det finnas pirater med.”
”Kanske det.” svarade Hannes drömmande. Han sa inget mer, och slet blicken från Hans och stirrade in i brädans årsringar.
Hans visste inte om Hannes hade slut på ord, eller om han börjat räkna brådans många små årsringar. Det hände ibland att han försvann i sina tankar. Hans hade vant sig vid tystnade som ibland uppstod, det gav han tillfälle att ibland reflektera över det Hannes sa. Tankar som oftast var för djupa för en pojke på 15. Men Hannes var Hannes, och utan dessa oftast annorlunda frågor skulle han inte vara han.

 

De flöt tyst där sida vid sida tills solens första strålar vidrörde vattenytan. Det var också det som väckte Hannes ur hans tankar.
”Vi dyker under vattnet. Den som först kommer upp, är en rutten sill och får mocka stallet en hel vecka.” flinade han stort.
”Kör till.”
Det var det magiska ordet, bägge dök under vattenytan som hade en nästan brunaktig färg. Det var knappt så att man såg handen framför sig. Men solens strålar gjorde ändå sitt bästa för att försöka tränga igenom vattenytan, och nå botten på den lilla insjön.
Hans hade aldrig vunnit tidigare, men det här gången tänkte han vinna. Även om det innebar att han fick vara under vattnet tills lungorna skrek av smärta. Men Hans vann inte denna tävling heller. När han flämtande nådde vattenytan och drog in luft i lungorna märkte han på en gång att Hannes ännu inte var uppe. Hannes kom aldrig upp igen. Han vann. Han blev den Peter Pan, han drömmande pratat om minuterna innan han försvann. Han blev den sista vinnaren.

 

Fick lite omdöme på det hela också.

"En vacker vemodig berättelse, det som jag gillar med den är slutet. Det hemska som händer, utan att tempot på något sett ändras i berättelsen.
Har ofta upptäckt när jag själv skriver, att om man gör på det här viset så framstår det otäcka ofta som ännu otäckare, istället för effektsökeri. Här fungerar det och är skickligt gjort.
Vad jag är kritisk mot är miljöbeskrivningen. Den är inte dålig men den tar upp lite för stor plats i berättelsen. Den skulle säkert fungera bättre i en längre novell, gärna uppdelad. Det här är ju min egen subjektiva bedömning, vill själv lämna mer åt läsaren att skapa en egen miljö kring en berättelse. Hur noga man skall skildra en miljö är oerhört svårt och individuellt, men eftersom den här sidan är en utmärkt plats att testa sådana saker så vill jag påpeka det här.
Du kanske får andra åsikter av andra läsare och hittar en balans du tycker passar..
En fin fajt och framför allt slutet är fantastiskt."

 

"Kan inte bestämma mig för om jag hellre skulle vilja läsa om de sista tio minutrarna (och deras historia) som leder mot det mörka (eller ljusa) slutet – eller om det faktiskt är den långa vägen fram mot det som gör slutet bra. Kanske att en tredjedel skulle bort och ytterligare kokas ihop. Gillar! :-)"

 

"Första stycket- Minnet av sommar och glädje
Andra stycket – En relax där man som läsare skapar sig en bild av hela miljön, känner igen vissa saker, ler åt hönsen och här finns bara en mening som ger en indikation om att något kommer att hända ”det starkaste minnet av den där sista varma sommardagen. Gillar detta stycke.
Tredje stycket är jättebra, det är här som många ord och tankar får läsaren att känna att något kommer att hända, mest i gestaltningen av Hanne.
Trots denna känsla att något kommer att hända, blir slutet det som verkligen berör. Vemodig blev jag. Som du berättar det känns det som om det verkligen hänt.
Jag tycker mycket om din text och om du ser att du vill ta bort något var försiktig skulle jag vilja säga."

 

Vad tyckte ni? Säg gärna er åsikt?


Trackback