"Försök vara positiv" lödd hans ord.
Vad fan e det du tror jag försöker vara,
efter 5 års vissnande och negativitet?
Hon hade nåt ljuset efter 5 år av ständigt mörker.

Hon hade äntligen kravlat sig upp ur hållet,
och upp mot ovisheten.
Hon hade lyckats trycka på play knappen igen,
och öppnat och tömt sitt hjärt med hjälp av års sparade tårar.

Och där högg du en i hjärtat med dina kalla ord.
Det kändes som om du ville gråta, men du vågade inte.....tänk om han såg?
Fortfarande låg en törna kvar och skav,
en skam du inte kunde släppa.
En skam du inte ville att någon skulle se.

Men så gärna hon ville bli förstod, och accepterad,
att hon villigt lämnade ut sig blodigt blottad.
Osäkert och väntandes på den hårda stöten -
på att bli bortstött.

Den ständiga oviljan att se det mörka i en situation,
att bli påmind om det negativa i ens liv,
höll du dig på distans till livet.

Snälla, jag vet vet jag är,
du behöver inte påminna mig!
Jag orkar inte med mer hårda ord,
låt mig leva i min rosa värld till en viss del,
om jag så mår bra av det.
Jag vill inte bli påmind om mitt förfluttna,
jag tar tag i var bit när det kommer.

Men snälla, försök förstå mig,
trotts att jag är en stor gåta.
För jag älskar dig lika mycket,
som du älskar mig.