Kärlekens sårande ord
Det bästa av mörkhet
Liv utan mening
kan inte bäras
Vi behöver ett syfte,
ett mål som kan läras
- om inte av Döden
vi önskar förtäras.
Utan en aning
av mål för vårt liv
upptas vårt inre
av meningslöst kiv
- om vårt liv ej vi spiller
för självmordets kniv
kan inte bäras
Vi behöver ett syfte,
ett mål som kan läras
- om inte av Döden
vi önskar förtäras.
Utan en aning
av mål för vårt liv
upptas vårt inre
av meningslöst kiv
- om vårt liv ej vi spiller
för självmordets kniv
Vad är det bästa med att skriva?
Hur många gånger har man inte läst en bok och velat ändra slutet? "Romeo & Juliette" är bara ett exempel, av många. När man skriver har man chansen att få med precis allt man vill. Det där slutet man vill ha, den där tvisten. Det enda som sätter stop, är ens egen fantasi.
Det är den bästa biten med skrivandet, själva idékläckandet och makten att få göra precis som man vill.
Det är den bästa biten med skrivandet, själva idékläckandet och makten att få göra precis som man vill.
Tom Jones - berättelsen om ett hittebarn av Henry fielding
För mig är denna tegelsten den ultimata romanen. Den har humor, moral, man får en inblick i hur livet kunde se ut då, intriger, kärlek och slutet där alla frågetecken binds ihop. I andra böcker står karaktärerna för det humoristiska men i denna är det till största delen berättaren. Annorlunda jag vet, mend et funkar. Läser man tips nu om hur man ska skriva, så varnas berättaren att ta alltför stor plats. Men berättaren är inte bara berättaren, han är en sorts osynlig bifigur som binder ihop hela historien med sina inhop där han avbryter för att ge sin syn på det hela. Det gör det där, pricken över i:et. Så fullständig är denna bok.
Handling
Han är impulsiv och oförnuftig, hans syndafall är många och svåra. Men samtidigt är han renhjärtad, oförvägen och ridderlig, en glad yngling med frisk aptit på livet. Tom Jones är berättelsen om en ung människas utveckling. Hjälten, hittebarnet, illustrerar en i grunden god människas seger över svagheterna i sin karaktär och över andras lumpenhet.
Tom Jones är också en skildring av engelskt samhällsliv på 1700-talet, en realistisk tidsmålning med ett rikt typgalleri och spännande förvecklingar, allt genomlyst av författarens osvikligt goda humör.
Det har gått mer än tvåhundra år sedan Tom Jones först utgavs, 1749, men fortfarande lyser denna roman av fräschör och berättarglädje.
Mina Tankar
Jag älskar som sagt denna bok, den tillhör topp 10 bland mina favoriter. En klassiker som skrevs redan 1749, då livsstilen självklart var en annan. Den är naken och innehåller allt. Kärleken mellan Tom och en annan flicka, och problemen det skapar då henne far, den lite speciella (men humoristiska) lantjunkaren har andra utsikter för henne. Det här är boken med stort K.
Jag älskar böcker som utspelar sig under 1700 till 1800-talet. Men det är inte det som gör den så speciell. Det är helheten av allt ovan och lite till som jag inte tänker nämnda. Annars avslöjar jag handlingen. Men läs den! Den är ett lika stort måste som "Oliver Twist". Ja, det är 929 sidor, men det är värt varenda ord. Inte en ens stund av lugn och ro. Och den finns att köpa på bokus, för endast 39 kronor. Så slå till!
Skrivandets tre faser
Det finns tre steg inom skrivandet:
- Planering
- Skrivfas
- Berarbetning
Sen hur man lägger upp det är olika. Planering är självklart steg 1, men det kan även bli steg 1 och en återvändande fas. Efter det ska det skrivas ner och sen berbetas. I all enkelhet kan man ta dem en efter en. Göra de två roliga stegen först och bearbeta som är tråkgörat sen. Själv föredrar jag att blanda alla tre i en enda salig röra. Ja planerar en början till intriger och följden av den. Men slutet lämnas öppet, finns inga undantag på den biten. Sen skriva lite, berbeta, skriva, bearbeta, lägga in en ny handling(planering), skriva, berbeta. Det är ett vanligt mönster för mig. Annars skulle jag lida av att bearbeta veckor i sträck, utan en chans till kreativitet. Visst, det är kreativitet att slippa på meningar och upplägg också. Få leka med orden, så att man får till det igen när man lagt till och tagit bort ord/meningar. Men det är inte på samma höga nivå.
Har du ett speciellt sätt att skriva på?
Hur länge har jag skrivit?
Jag började skriva första gången, när jag var 12 år gammal. Skrev två texter och la sen ner de lite större projekten. Hoppade faktiskt över alltmer till poesi, vet inte hur jag snubblade över denna tråd. För även om jag just då upptäckt poeter som Per Lagerkvist och Gustaf Fröding, via svenska lektionerna så var det inget som föll in naturligt. Eller kanske det gjorde det?! Ganska mörka sådana skrev jag också, men deprimerad som man var i tonåren så var det min terapi. All ångest jag bar på hamnade på papper, och förblev där väl dolda. Annars skulle väl mina föräldar ha fått en hjärtattack om de såg alla dikter om död och självmord. Även om inte alla var sådana, så var en stor majoritet av detta ämne, eller om ångest.
Tror jag höll med poesi från att jag var 14 till dess att jag var precis 20 fyllda. Sen övergav jag det mer eller mindre. Trotts att jag under hela tiden fortsatt skriva småtexter, så orkade jag aldrig utveckla en historia. Jag kände att jag inte hade upplevt världen tillräckligt för att kunna beskriva den där första kärleken, den första kyssen. Ett förhållandes resa och jag hade desutom inte sett omvärlden. En stor del av tiden ägnades dessutom till research. Vilket är tacksamt, då jag idag har de mesta samlat för just dessa tidsepoker jag skriver om eller som jag har nedskrivna. På ett sätt hade jag rätt, hur ska man kunna beskriva hur det känns att vara kär om man aldrig varit där?! Även om jag hade min extrema dyrkan till Michael jackson då, och som jag kysste godnatt och somnade stirrandes på varje natt så kan det inte jämföras med en riktig förälskelse eller vad man nu ska kalla det.
Hur kunde jag möjligtvis som femton åring helt ointresserad av ett förhållande sätta mig in hur det kändes att få den där speciella beröringen, den där blicken? Ska man skriva, så ska man göra det med inlevelse har jag alltid sagt. Detta sen en ålder av 15. Jag började skriva som 12 åring, och med undantag för ett upphåll när jag var 21 till dess att jag var 23, så har jag skrivit dagligen på något. En ide till en del av ett redan påhittat manus. Något fristående. Vissa på 1 sida, någon mening på ett kuvert. Andra på nära 200 sidor. Alltid har det varit något. Ibland har man bara suttit och funderat på att två ideer är väldigt lika varandra och sen slagit ihop det. Två manus har jag tyvärr slängt, och det ångrar jag än idag. Men allt finns i huvudet till den ena. Den andra råkade mitt ex radera och den är tyvärr borta för alltid. :-(
Så vad blir det?? 14 år totalt har jag hållit på. Inte förrän nu har jag börjat ta tag i bearbetningen av en text. Det är inte riktigt lika roligt som att skapa, men man måste ta sig igenom det steget med.
Tror jag höll med poesi från att jag var 14 till dess att jag var precis 20 fyllda. Sen övergav jag det mer eller mindre. Trotts att jag under hela tiden fortsatt skriva småtexter, så orkade jag aldrig utveckla en historia. Jag kände att jag inte hade upplevt världen tillräckligt för att kunna beskriva den där första kärleken, den första kyssen. Ett förhållandes resa och jag hade desutom inte sett omvärlden. En stor del av tiden ägnades dessutom till research. Vilket är tacksamt, då jag idag har de mesta samlat för just dessa tidsepoker jag skriver om eller som jag har nedskrivna. På ett sätt hade jag rätt, hur ska man kunna beskriva hur det känns att vara kär om man aldrig varit där?! Även om jag hade min extrema dyrkan till Michael jackson då, och som jag kysste godnatt och somnade stirrandes på varje natt så kan det inte jämföras med en riktig förälskelse eller vad man nu ska kalla det.
Hur kunde jag möjligtvis som femton åring helt ointresserad av ett förhållande sätta mig in hur det kändes att få den där speciella beröringen, den där blicken? Ska man skriva, så ska man göra det med inlevelse har jag alltid sagt. Detta sen en ålder av 15. Jag började skriva som 12 åring, och med undantag för ett upphåll när jag var 21 till dess att jag var 23, så har jag skrivit dagligen på något. En ide till en del av ett redan påhittat manus. Något fristående. Vissa på 1 sida, någon mening på ett kuvert. Andra på nära 200 sidor. Alltid har det varit något. Ibland har man bara suttit och funderat på att två ideer är väldigt lika varandra och sen slagit ihop det. Två manus har jag tyvärr slängt, och det ångrar jag än idag. Men allt finns i huvudet till den ena. Den andra råkade mitt ex radera och den är tyvärr borta för alltid. :-(
Så vad blir det?? 14 år totalt har jag hållit på. Inte förrän nu har jag börjat ta tag i bearbetningen av en text. Det är inte riktigt lika roligt som att skapa, men man måste ta sig igenom det steget med.
En dag på perongen
Vad skulle jag göra? Kunde jag verkligen hjälpa till? Ja, det kunde jag tydligen. Det var i alla fall vad mannen sa till mig. Mannen med den lilla beklädda bössan. Jag skänkte fem kronor. Inte mycket, men det var det sista jag hade på mig. Så jag fick bortse från den där chockladbiten jag hade tänkt köpa på väg hem. Då hörde jag tåget komma inrullandes. Jag sprang genom spärrarna och precis när jag kom fram till dörren med hjärtat hårt bultandes mot bröstkorgen, stängdes dörrarna mitt framför näsan på mig. Min vanliga otur, tänkte jag och gick in i värmen igen.
Det fanns bara en plats ledig och den var min. Så jag rusade fram och satte mig ned innan någon annan skulle hinna förre. Jag hamnade mitt emellan en pålsklädd dam och ett stinkande fyllo. Och där satt jag i mina trasiga jeans, skinnjacka med bultar och en frisyr andra tittade snett på. Men jag brydde mig inte, jag ville bara hem. Jag var hungrig, och där utanför denna enorma glassbur till byggnad hade det börjat snöa. Den första snön föll till marken, den hade varit så efterlängtad. Äntligen var det slut på den gråa tristesen, som följt efter sommaren som varit. När ungen några sätten bort såg detta, släppte hon ifrån sig ett tjutt av glädje, samtidigt som hon ivrigt hoppade i sin mammas famn. Glädjen gick inte att ta miste på.
Just då kom tåget inrullandes och det var dags för mig att gå, gå mot tåget som tog mig hem. När jag stod där och tänkte medan tåget skumpade fram så kom samma gamla man fram till mig. Han bad om pengar, igen. Men jag hade inga kvar. Minns han mig överhuvudtaget? Tror inte det......
Det fanns bara en plats ledig och den var min. Så jag rusade fram och satte mig ned innan någon annan skulle hinna förre. Jag hamnade mitt emellan en pålsklädd dam och ett stinkande fyllo. Och där satt jag i mina trasiga jeans, skinnjacka med bultar och en frisyr andra tittade snett på. Men jag brydde mig inte, jag ville bara hem. Jag var hungrig, och där utanför denna enorma glassbur till byggnad hade det börjat snöa. Den första snön föll till marken, den hade varit så efterlängtad. Äntligen var det slut på den gråa tristesen, som följt efter sommaren som varit. När ungen några sätten bort såg detta, släppte hon ifrån sig ett tjutt av glädje, samtidigt som hon ivrigt hoppade i sin mammas famn. Glädjen gick inte att ta miste på.
Just då kom tåget inrullandes och det var dags för mig att gå, gå mot tåget som tog mig hem. När jag stod där och tänkte medan tåget skumpade fram så kom samma gamla man fram till mig. Han bad om pengar, igen. Men jag hade inga kvar. Minns han mig överhuvudtaget? Tror inte det......
En text jag skrev för sådär 9 år sedan. Det var allt. Den ville ut, och sen var det inge mer med det. Men jag delar med mig av den iaf. Hur gammal den än är. Om inte annat, så kan man kanske se om språket gjort någon förbättring eller inte. Vilket man kan hoppas.......
Inlåst av Emma Donoghue
Handling
Boken handlar om fem - åringa Jack, som tillsammans med sin mamma är inlåst i ett rum på tio kvadratmeter. Det är deras fängelse, som är ljudisolerat och specialbyggt för att de inte ska kunna ta sig ut. I sju år har mamman hållits fången i det rummet, och Jack är född där. Med en stor dos av fantasi, påhittighet och kärlek lyckas hon skapa en värld för Jack. För Jack är rummet verkligheten, och det som vissas på tv är bara en påhittad värld. Precis lika verklig som sagorna hans mamma läser varje dag. Men mamman blir mer och mer desperat, de måste ut om de ska överleva. De måste lyckas, men för att lyckas måste Jack vara den som ser till att planen går som planerat. De lyckas fly, men verkligheten är svår för Jack att bemöta.
Mina tankar
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken. Den är bra på det sättet att den skildrad vad som kan hända. Och vad som faktiskt har hänt, med tanke på Fritz fallet för några år sen. Hur det är att komma ut i världen efter så många år i isolering. Jag gillar ideen, att man får följa historien från en liten pojkes ögon. Oftast så är det från den vuxnes perspektiv som man får följa allt som händer, och barnen glöms oftast bort i det hela. Nu får man inte bara se det från en fem årings perspektiv, det skrivs även på samma nivå. Meningsuppbyggnadena, hur han ser på saker. På ett sätt tyckte jag det var lite jobbigt att ständigt gå ner denna nivå när man läste, var tvungen att koncentrera sig för att inte vilja hoppa in och slänga om orden. Ta bort låtsasorden som en fem åring kan ha. Eller så är jag bara ensam om att tänka så, tänker t o m så när jag läser kända författare. Vill strycka ett ord, eller liknande. :-/
Men bortsett från detta enda men, så gillar jag faktiskt boken. Hur den är uppbyggd, hur man får följa dem i livet efter och hur de lyckas anpassa sig steg för steg till det normala livet. Klart läsvärd!
Men bortsett från detta enda men, så gillar jag faktiskt boken. Hur den är uppbyggd, hur man får följa dem i livet efter och hur de lyckas anpassa sig steg för steg till det normala livet. Klart läsvärd!
Skrivkramp
Nu var det ett tag sen jag hamnade där, men när skrivkrampen väl sätter in, så är det som om någon satt käpp i hjulen för en och man kommer verkligen ingen vart på det man skriver. Går också att jämföras med en dator som kraschar. Skalet finns där, men innehållet är lika tomt. Man försöker hitta en programvara, men utan innehåll så är det omöjligt. Enda sättet att komma igång är att helt enkelt vänta in det och lä på under tiden, eller skriva små skrivövningar bara för att hålla skrivandet igång. Efter några dagar eller i värsta fall veckor, brukar det lossna och man kan gå från texterna tillbaka till det bokprojektet man håller på med för tillfället.
I början la jag ner när svackan kom och väntade in nästa våg. Jag förstod verkligen inte hur andra kunde ge tips soom att fortsätta skriva. Men jag har lärt mig nu att det faktiskt fungerar. Det behöver inte vara en dikt, eller något sånt. Det kan likagärna vara blogginlägg, menar ord som ord. Har man kommit en bit, kan man gå tillbaka till det man skrivit och redigera lite. Så får man tråkgörat gjort också.
I början la jag ner när svackan kom och väntade in nästa våg. Jag förstod verkligen inte hur andra kunde ge tips soom att fortsätta skriva. Men jag har lärt mig nu att det faktiskt fungerar. Det behöver inte vara en dikt, eller något sånt. Det kan likagärna vara blogginlägg, menar ord som ord. Har man kommit en bit, kan man gå tillbaka till det man skrivit och redigera lite. Så får man tråkgörat gjort också.
Vad som fick mig att börja skriva
Jag har nämt det tidigare här i bloggen, men kan var värt att nämnas igen. Jag upptäckte skrivandet som 12 åring när vi hade en tävling i skolan. Jag skrev på ett bidrag i skolan, men valde att inte lämna in det. Manuset till den ligger i en plastficka än idag, beredd att bearbetas en dag. För storyn är bra, men inte språket. Det var som att då upptäckte jag vad det var jag ville göra. Jag ville skriva, jag tyckte det var kul. Att försvinna in i en egen värld och bara vara. Få fantiser ihop något som ingen annan innan ens kommit på. Eller iaf få skapa sin egen version av en redan påhittad ide. För i nuläget går det inte att vara egen med en helt NY ide. Allt har redan skapats genom sekel av skrivande. Jag kände att jag kunde göra något, och det bra. Jag trivdes i det jag gjorde. Jag ÄLSKADE det! Att få bli upprymd, och att känna ren och skär glädje när man satt där och knoddade med texten. Att få gå in i en annan person för en stund. Som en bubbla, att bli ett med historien.
Det var det som fick mig att börja skriva. Upptäckten av hur kul det var, när jag väl upptäckt den.
Det var det som fick mig att börja skriva. Upptäckten av hur kul det var, när jag väl upptäckt den.
Hur skrivandet har påperkat mitt liv
Jag har alltid varit lite av en bokmal. Som tioåring läste jag redan böcker för 15 åringar. Som 15 åringar läste jag klassikerna av Charlies Dickens, Henry Fielding och Per Lagerkvist. Jag hade alltid näsan i en bok. Och jag har nu i efterhand fått höra att jag antagligen läste en bok jag hade med i skolväskan, eller så satt med papper och penna i handen och skrev på något. Det har jag inget minne av,men det är så folk minns mig. Att jag gjorde det utanför hemmets dörrar har jag som sagt ingen anning om. Men på ett sätt har det påverkat mig, jag har aldrig sett meningen med att gå ut och festa. Jag är lite av den där ensamvargen som måste vara social ibland. På så sätt har det väl påverkat mitt liv, jag har inte levt det där vanliga livet där tonårsfylla ingår i ens liv och jag kan ärligt säga att jag endast varit påverkad 3 gånger under hela mitt 28 åriga liv. Jag ser ingen mening med att dricka så mycket att jag knappt kan stå på benen och har aldrig gjort. Så självklart har det påverkat mig liv, men gör inte alla beslut i ens liv det? Oavsett vilken stig du väljer att följa så kommer det få följder, postiva eller negativa. Jag har från första början valt ett mer enkelt och stilsamt liv, där jag valt att vara lite mer av en beskådare.
Och det tar stor plats, hela tiden funderar man på hur man ska gå vidare i ens projekt. Om jag väljer en annan twist, vad händer då? Blir det bättre eller sämre? Ja, jag kan hålla på så i all evighet. Jag drömmer om att åka iväg ensam, eller med någon som har samma behov. En kryssning kan räcka, köpa en laptop att ta med och bara vara och få TID till skrivandet. Det ska väl få ske en dag. För helt omöjlig det kan väl knappast vara? Eller åka iväg ut i en stuga och bara vara. Jag har såna drömma. Självklart drömmer jag om att åka till Florida med ungarna och ha kul. Men jag har alltid haft drömmen om att åka iväg ensam. Få tid till mig själv, och det jag brinner för. För just nu så undrar jag, hur hinner alla andra med barn???
Och det tar stor plats, hela tiden funderar man på hur man ska gå vidare i ens projekt. Om jag väljer en annan twist, vad händer då? Blir det bättre eller sämre? Ja, jag kan hålla på så i all evighet. Jag drömmer om att åka iväg ensam, eller med någon som har samma behov. En kryssning kan räcka, köpa en laptop att ta med och bara vara och få TID till skrivandet. Det ska väl få ske en dag. För helt omöjlig det kan väl knappast vara? Eller åka iväg ut i en stuga och bara vara. Jag har såna drömma. Självklart drömmer jag om att åka till Florida med ungarna och ha kul. Men jag har alltid haft drömmen om att åka iväg ensam. Få tid till mig själv, och det jag brinner för. För just nu så undrar jag, hur hinner alla andra med barn???
Hur finner man inspiration till en bok?
Självklart är det olika för varje individ, konstigt vore det väl annars?! Alla är vi skapta olika och utgår därefter efter det. Visas skriver bäst på natten, andra under press. Medan andra behöver tid på att knorra och vända på allt ut och in. Ja, vem man nu är så gör man förhoppningsviss sitt bästa i ett försök att göra sin ide rättviss.
Personligen så får jag mina ideer från olika håll. De två första jag skrev ner grovmanus på, fick jag jobba med. Jag satte mig ner, tänkte vad jag ville läsa om. Kom på en karaktär, byggde upp hans/hennes personlighet, kom på en konflikt och sen var det att börja skriva. Sen dess har jag inte jobbat så. Exemplet ovan var för 16 år sedan. Nu kommer de lite från varstans. Ska jag vara ärlig så drömmer jag oftast fram de flesta ideerna. Någon har jag fått ideen av medan jag satt och tittade på en dokumentär. Hämtade papper och penna och jag satt och skrev i 8 timmar totalt, med ett enorm ömmande finger som följd. Men grund ideen var där på papper. Någon gång har jag suttit och gjort absolut ingenting, bara njutit av nuet och så har en mening ploppat upp i huvudet på en. Därefter har jag fortsatt skriva vidare på grovmanus. En har jag gått så långt med som att jag skrev en prolog plus ett första kapitel utifrån den där första meningen som kom från ingenstans. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Jag ville veta hur det skulle sluta och vad som hände. Nu kom jag till slutet av kapitel 1, ska fundera på vad som ska hända i kapitel 2 bara. Har faktiskt ingen anning, då det är första gången jag jobbar så på en snilleblixt. I vanliga fall brukar jag ha början, konflikt och en någorlunda tydligt slut klart för mig. Nu vet jag inte ens vad eländet ska handla om. Men jag är grymt nöjd med de där sidorna jag lyckats skapa än så länge. Allt jag vet är att den första meningen som dök upp i mitt huvud var: "Jag skulle kunna berätta om mitt liv i tre korta meningar, men livet är sällan så enkelt. Jag Föddes, jag uppfostrades, och jag levde mitt liv i väntan på döden."
Så på något sätt måste det alltså finnas någonstans djupt inom en? Annars skulle väl alla vilja skriva?! För vad är det som gör att vissa inte ens vissar något intresse till att vilja skapa något, medan andra vill. Handlar det om att de inte har det "där", eller har de inte intresset helt enkelt? Det är lite som att man måste välja att se det man har. Men jag vet inte riktigt. Jag har aldrig varit fattig på ideer, tvärtom. Jag har haft andra problem, nämligen osäkerheten om jag är bra nog. Skriver jag en mening, så stannar jag till och försöker vända ut och in på mig själv i jakten på den perfekta meningen. Alltid den där jakten på det perfekta. Jag försöker släppa den, för det är mer ett hinder än hjälp i arbetet. Jag vill slutföra en roman en dag. Sen kunna läsa igenom det och känna att "fan vad jag är bra!". Att sen få den utgiven är självklart en bonus. Men hoppet och drömmarna är det sista som brukar överge en sägs det, och jag har inte gett upp ännu.
Men om man nu mot alla odds älskar att skriva, men verkligen inte får någon hint alls. Vad gör man då? Man lär knappast komma någon vart genom att sitta och vänta in bättre tider. Man måste helt enkelt försöka skriva, leka med orden på ett mindre seriötst plan. Skriva en text om en händelse. Tex om en person som handlar mat på Ica en söndagskväll. max två sidor. Välj ett ord, och skriv utifrån det. Behöver inte vara en hel sida. Det räcker med ett stycke. Några meningar, bara för att få igång flödet av ord. Det underlättar nämligen avsevärt när flödet väl finns där. Kommer det fortfarande inget, läs böcker. Tänk på vad just DU vill läsa om, skriv ner en enkel skiss. Med handling, vilka personer på max 1 sida. Lek med handlingen. T ex ett par träffas, men vad kommer hända? Tänk i scener och tänk ut 10 olika scener som skulle kunna hända och följden av dem. Vart leder historien om jag väljer scen 1? Blir handlingen en annan om jag väljer scen 2 eller 3? Kanske en mix av två snarlika historier? Lek, ha kul, men SKRIV!!! Strunta i stavfel, punkter och sådant. Bara orden kommer ner. Man kan gå tillbaka och rätta sen.
Personligen så får jag mina ideer från olika håll. De två första jag skrev ner grovmanus på, fick jag jobba med. Jag satte mig ner, tänkte vad jag ville läsa om. Kom på en karaktär, byggde upp hans/hennes personlighet, kom på en konflikt och sen var det att börja skriva. Sen dess har jag inte jobbat så. Exemplet ovan var för 16 år sedan. Nu kommer de lite från varstans. Ska jag vara ärlig så drömmer jag oftast fram de flesta ideerna. Någon har jag fått ideen av medan jag satt och tittade på en dokumentär. Hämtade papper och penna och jag satt och skrev i 8 timmar totalt, med ett enorm ömmande finger som följd. Men grund ideen var där på papper. Någon gång har jag suttit och gjort absolut ingenting, bara njutit av nuet och så har en mening ploppat upp i huvudet på en. Därefter har jag fortsatt skriva vidare på grovmanus. En har jag gått så långt med som att jag skrev en prolog plus ett första kapitel utifrån den där första meningen som kom från ingenstans. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Jag ville veta hur det skulle sluta och vad som hände. Nu kom jag till slutet av kapitel 1, ska fundera på vad som ska hända i kapitel 2 bara. Har faktiskt ingen anning, då det är första gången jag jobbar så på en snilleblixt. I vanliga fall brukar jag ha början, konflikt och en någorlunda tydligt slut klart för mig. Nu vet jag inte ens vad eländet ska handla om. Men jag är grymt nöjd med de där sidorna jag lyckats skapa än så länge. Allt jag vet är att den första meningen som dök upp i mitt huvud var: "Jag skulle kunna berätta om mitt liv i tre korta meningar, men livet är sällan så enkelt. Jag Föddes, jag uppfostrades, och jag levde mitt liv i väntan på döden."
Så på något sätt måste det alltså finnas någonstans djupt inom en? Annars skulle väl alla vilja skriva?! För vad är det som gör att vissa inte ens vissar något intresse till att vilja skapa något, medan andra vill. Handlar det om att de inte har det "där", eller har de inte intresset helt enkelt? Det är lite som att man måste välja att se det man har. Men jag vet inte riktigt. Jag har aldrig varit fattig på ideer, tvärtom. Jag har haft andra problem, nämligen osäkerheten om jag är bra nog. Skriver jag en mening, så stannar jag till och försöker vända ut och in på mig själv i jakten på den perfekta meningen. Alltid den där jakten på det perfekta. Jag försöker släppa den, för det är mer ett hinder än hjälp i arbetet. Jag vill slutföra en roman en dag. Sen kunna läsa igenom det och känna att "fan vad jag är bra!". Att sen få den utgiven är självklart en bonus. Men hoppet och drömmarna är det sista som brukar överge en sägs det, och jag har inte gett upp ännu.
Men om man nu mot alla odds älskar att skriva, men verkligen inte får någon hint alls. Vad gör man då? Man lär knappast komma någon vart genom att sitta och vänta in bättre tider. Man måste helt enkelt försöka skriva, leka med orden på ett mindre seriötst plan. Skriva en text om en händelse. Tex om en person som handlar mat på Ica en söndagskväll. max två sidor. Välj ett ord, och skriv utifrån det. Behöver inte vara en hel sida. Det räcker med ett stycke. Några meningar, bara för att få igång flödet av ord. Det underlättar nämligen avsevärt när flödet väl finns där. Kommer det fortfarande inget, läs böcker. Tänk på vad just DU vill läsa om, skriv ner en enkel skiss. Med handling, vilka personer på max 1 sida. Lek med handlingen. T ex ett par träffas, men vad kommer hända? Tänk i scener och tänk ut 10 olika scener som skulle kunna hända och följden av dem. Vart leder historien om jag väljer scen 1? Blir handlingen en annan om jag väljer scen 2 eller 3? Kanske en mix av två snarlika historier? Lek, ha kul, men SKRIV!!! Strunta i stavfel, punkter och sådant. Bara orden kommer ner. Man kan gå tillbaka och rätta sen.
Att välja perspektiv
Det är inte bara att sätta sig ner och skriva, även om man tycks tro det. Vissa är så självklara när man sitter där, som om det vore självklart utifrån vilket perspektiv det skulle vara från första början. Andra är mer otydliga. Man kan vända ut och in på sig själv innan man kommer fram till vad som är bäst. Man testar i huvudet, leker lite med orden. Tänker i de viktigaste scenerna, och efter mycket grubblande brukar ett format komma fram. Ska ge ettt exempel, har samlat material till ett manus i säkert 10 år, men jag kan inte sätta mig ner och skriva på den. Allt finns där på papper, långa scener nedskrivna så att de inte glöms bort. Tidningsutklipp, fakta inom ämnet. Men det bara går inte att sätta sig ner och skriva den. I början tänkte jag, berättarröst, sen jag form. Men jag form kan komma i jag berättande form eller i jag dagboksform. Vad passar bäst för den? Alltvarligt talat vet jag inte det än. Tänker inte ens börja tänka på det än. To much, då även tillbakaglimtar, minnen, tankar och händelser ska bindas ihop.
Första person
Som "Förhäxad" (tillfälligt namn), är i jag form. Det är hennes liv och tankar man får ta del av och obeservationer från hennes sida. Det var självklart från första början. Det är bara att se det så här. "Twilight" som har kritiserats för dess fattiga språk, är idag välkänd. Jag har försökt läsa boken på det sättet, att se till orden. Men jag tappar bort mig, den boken går inte att läsa kritiskt. Iaf inte jag, jag sitter och suckar drömmande över Edward och ibland lite trött på henne naivitet. Han skulle gott kunna vara en sociopat med enorma kontrollbehov, mellan all kärlek som dryper om dem. MEN tillbaka till hur hon skriver den, i jagform och jag älskar inledningarna. Det är som att läsa slutet, fast i en luddig form. Men hon lyckas trycka in Jacobs jag också i något kapitel. Ja, det behövdes. Annars skulle han ses som en extremt omogen kille. Nu framstår han bara som omogen (och irriterande). Så det går att få in karaktär 2 i något kapitel. Lite annurlunda, men det går. Så att man kan få lite mer förståelseoch ta del av hans/hennes tankar med.
Det är dessutom lättare att skriva i Jag form upplever jag, eller första person som det hetter lite finare. Men man kan tröttna på karaktären, även om jag inte gjort det än i alla otala böcker jag läst. Men risken finns. Vet bara en som misslyckats i sitt skrivande i jagform, och det är en biografi. Handlingen var bra och intressant, MEN språket var en katastrof. Den enda bok jag lagt ifrån mig sen jag lärde mig läsa på egen hand. Jag texter brukar vara utmålande och personliga. Den här var fyrkantig och opersonlig, trotts att storyn var självupplevd. Inget för mig.
Tredje Person
Sen kommer det till tredje person, och här lärde jag faktiskt mig något nytt när jag läste tidningen. Man kan skriva i berättande form på tre olika sätt. Det ni, det har man inte hittat någonstans på nätet, hur mycket jag än googlat i ämnet under alla åren. Den allvetande, den objektiva och tredje person nära perspektivperson. Den allvetande har inblick i ALLT, alla karaktärer och är som en kamera som fångar upp ALLT. Den objektiva håller sig utanför karaktärernas huvuden så gott det går, och brukar bara beskriva miljö och vad som händer. Sen den sista som jag alltid tänkt skriva i när det kommer till berättarröster, och tydligen också den vanligaste. Den ligger lika nära jagperspektivet när det kommer till karaktärerna, men skillnaden är att man skriver han och hon istället. man kan då använda tre till fyra karaktärer som man framhäver och gör djupdykningar i. Man måste tydligen byta person när kapitelbyte görs, annars blir det lätt virrigt.
Men för att tänka på det, jag gillar när man får inblick i personernas tankar och ideer. Som ett glamour, fast i bokform. Man lär verkligen känna personen då och varför det sker osv. Jag har inga problem med att läsa mellan raderna, men tycker om denna form. Även om det varnas för att berättaren lätt kan ta över, så finns det ett lysande exemplar där berrättaren tar lika mycket plats som själva storyn utan att avslöja för mycket. För man får inte avslöja allt på en gång, det blir ju bara tråkigt. Boken heter "Tom Jones" och är skrivet av Henry fielding. Berättaren är verkligen lika levande som personerna i boken, kanske för att berättaren blir en person i själva historien. Man sitter och skrattar åt berättarens moraliska diskussioner och om det är rätt och fel det som görs. Man får även en förståelse för hur samhället fungerade då. Det är en pocketbok på 928 sidor och med pytteliten text, så den läser man inte ut på en vecka direkt. Boken som tryckte under tiden då män bar knäbyxor och knästrumpor och kyrkan var de som ansågs ha rätt, trycktes i en tidning. Ett kapitel, så varje kapitel slutar med något somska hålla kvar läsaren. Ja, jag älskar den boken. Annorlunda om man jämför med dagens sätt at skriva, men riktigt skön.
Men precis som jag formen så har även tredje person sin baksida. Nämligen att man lätt kan blanda ihop dessa tre underkategorier, och det blir inte bra. Man ska hålla sig till ett och stanna där. Det kan dessutom lätt bli rörigt. Jag arbetar just nu med det, jag jag håller på att ge upp. Men det ska jag självklart inte göra. Bara jag tar mig igenom första kapitlet med alla miljöskildrinagr och personligheter, så kommer det gå lättare sen. En person ska beskrivas, hur hon hamnade i sin nuvarande situation, hur hon ser ut, hur resan är. Hur hon ser på folk omkring henne. Allt detta i kaiptel 1. Dessutom ska miljöer från tillbakablicken, nuvarande handling bindas ihop. Hur de bodde innan de flyttade, hur det var på båtresan till nya målet och hur det såg ut när de såg landremsan komma närmare och dessutom över detta ska man ta del av hennes tankar. Det är mycket som ska in på minst fyra sidor(där har vi allt som ska in, sen måste det målas ut lite mer, och fylla igen lyckor mellan hållen). Kapitel 2, kommer person 2 in och lika mycket ska skildras. Sen får man små hintar genom berättandets gång är det tänkt. Så har mina sidoprojekt för att inte bli galen av alls tankar runt detta. Så att man iaf ibland får konsentrera sig på annat. Att redigering an vara roligt, med projekt ett känns det som en enda lång uppförsbacke. Och för mig iaf, så trivs jag som bästa när en joggingtur är en mix av uppförsbackar, nedförsbackar och raka sträckor.
Ni som har författardrömmar precis som mig, hur skriver ni? I första eller tredje person? Och va är er svaghet/styrka?
Första person
Som "Förhäxad" (tillfälligt namn), är i jag form. Det är hennes liv och tankar man får ta del av och obeservationer från hennes sida. Det var självklart från första början. Det är bara att se det så här. "Twilight" som har kritiserats för dess fattiga språk, är idag välkänd. Jag har försökt läsa boken på det sättet, att se till orden. Men jag tappar bort mig, den boken går inte att läsa kritiskt. Iaf inte jag, jag sitter och suckar drömmande över Edward och ibland lite trött på henne naivitet. Han skulle gott kunna vara en sociopat med enorma kontrollbehov, mellan all kärlek som dryper om dem. MEN tillbaka till hur hon skriver den, i jagform och jag älskar inledningarna. Det är som att läsa slutet, fast i en luddig form. Men hon lyckas trycka in Jacobs jag också i något kapitel. Ja, det behövdes. Annars skulle han ses som en extremt omogen kille. Nu framstår han bara som omogen (och irriterande). Så det går att få in karaktär 2 i något kapitel. Lite annurlunda, men det går. Så att man kan få lite mer förståelseoch ta del av hans/hennes tankar med.
Det är dessutom lättare att skriva i Jag form upplever jag, eller första person som det hetter lite finare. Men man kan tröttna på karaktären, även om jag inte gjort det än i alla otala böcker jag läst. Men risken finns. Vet bara en som misslyckats i sitt skrivande i jagform, och det är en biografi. Handlingen var bra och intressant, MEN språket var en katastrof. Den enda bok jag lagt ifrån mig sen jag lärde mig läsa på egen hand. Jag texter brukar vara utmålande och personliga. Den här var fyrkantig och opersonlig, trotts att storyn var självupplevd. Inget för mig.
Tredje Person
Sen kommer det till tredje person, och här lärde jag faktiskt mig något nytt när jag läste tidningen. Man kan skriva i berättande form på tre olika sätt. Det ni, det har man inte hittat någonstans på nätet, hur mycket jag än googlat i ämnet under alla åren. Den allvetande, den objektiva och tredje person nära perspektivperson. Den allvetande har inblick i ALLT, alla karaktärer och är som en kamera som fångar upp ALLT. Den objektiva håller sig utanför karaktärernas huvuden så gott det går, och brukar bara beskriva miljö och vad som händer. Sen den sista som jag alltid tänkt skriva i när det kommer till berättarröster, och tydligen också den vanligaste. Den ligger lika nära jagperspektivet när det kommer till karaktärerna, men skillnaden är att man skriver han och hon istället. man kan då använda tre till fyra karaktärer som man framhäver och gör djupdykningar i. Man måste tydligen byta person när kapitelbyte görs, annars blir det lätt virrigt.
Men för att tänka på det, jag gillar när man får inblick i personernas tankar och ideer. Som ett glamour, fast i bokform. Man lär verkligen känna personen då och varför det sker osv. Jag har inga problem med att läsa mellan raderna, men tycker om denna form. Även om det varnas för att berättaren lätt kan ta över, så finns det ett lysande exemplar där berrättaren tar lika mycket plats som själva storyn utan att avslöja för mycket. För man får inte avslöja allt på en gång, det blir ju bara tråkigt. Boken heter "Tom Jones" och är skrivet av Henry fielding. Berättaren är verkligen lika levande som personerna i boken, kanske för att berättaren blir en person i själva historien. Man sitter och skrattar åt berättarens moraliska diskussioner och om det är rätt och fel det som görs. Man får även en förståelse för hur samhället fungerade då. Det är en pocketbok på 928 sidor och med pytteliten text, så den läser man inte ut på en vecka direkt. Boken som tryckte under tiden då män bar knäbyxor och knästrumpor och kyrkan var de som ansågs ha rätt, trycktes i en tidning. Ett kapitel, så varje kapitel slutar med något somska hålla kvar läsaren. Ja, jag älskar den boken. Annorlunda om man jämför med dagens sätt at skriva, men riktigt skön.
Men precis som jag formen så har även tredje person sin baksida. Nämligen att man lätt kan blanda ihop dessa tre underkategorier, och det blir inte bra. Man ska hålla sig till ett och stanna där. Det kan dessutom lätt bli rörigt. Jag arbetar just nu med det, jag jag håller på att ge upp. Men det ska jag självklart inte göra. Bara jag tar mig igenom första kapitlet med alla miljöskildrinagr och personligheter, så kommer det gå lättare sen. En person ska beskrivas, hur hon hamnade i sin nuvarande situation, hur hon ser ut, hur resan är. Hur hon ser på folk omkring henne. Allt detta i kaiptel 1. Dessutom ska miljöer från tillbakablicken, nuvarande handling bindas ihop. Hur de bodde innan de flyttade, hur det var på båtresan till nya målet och hur det såg ut när de såg landremsan komma närmare och dessutom över detta ska man ta del av hennes tankar. Det är mycket som ska in på minst fyra sidor(där har vi allt som ska in, sen måste det målas ut lite mer, och fylla igen lyckor mellan hållen). Kapitel 2, kommer person 2 in och lika mycket ska skildras. Sen får man små hintar genom berättandets gång är det tänkt. Så har mina sidoprojekt för att inte bli galen av alls tankar runt detta. Så att man iaf ibland får konsentrera sig på annat. Att redigering an vara roligt, med projekt ett känns det som en enda lång uppförsbacke. Och för mig iaf, så trivs jag som bästa när en joggingtur är en mix av uppförsbackar, nedförsbackar och raka sträckor.
Ni som har författardrömmar precis som mig, hur skriver ni? I första eller tredje person? Och va är er svaghet/styrka?
