I mellanstadiet brukade en bibliotikarie komma lite då och då till skolan under varje läsår och prata om böcker och ibland berätta sagor. Jag älskade de stunderna. En dag kom någon författare vars efternamn jag inte kommer ihåg, men jag minns att han pratade så inlevande om sina böcker som han skrivit att jag satt där helt fängslad. Samtidigt som han målade upp en scen framför mig med alla möjliga färger på tavlan. Bara att se hela historien växa fram där på tavlan, var helt...jag var mållös då som 12 åring. Han bad oss titta på tavlan och hitta på en ny historia av bilden. Jag satt och tänkte länge innan jag kom på en historia. Jag skulle göra en bilderbok! Och varje sida skulle innehålla några rader bara. Det blev en kort historia om en pojkes dag ute när han fiskade. Jag var så inne i mitt arbete att jag inte la märke till något runomkring mig. Vid lektionens slut, tittade jag upp och möte han som satt framför mig. Kollade vad han gjorde och han gjorde precis det jag gjorde! Notera att jag satt bakom honom och endast skulle se hans rygg, varför han kollade bak på mig var ganska uppenbart. Fick vid lektionen slut det bekräftat av lärarna, de sa att jag hade gjort ett EGET och fint jobb, och Han fick kritik för att han härmat någon. Då vi två var de enda som gjort bildböcker så vart det väl ganska så uppenbart vem han härmat.

Det dröjde inte länge förrän, de skulle ha en novelltävling i skolan. Jag hade fått blodad tand, och ville vara med. En kompis jag hade då, ville jobba tillsammans med mig och jag tyckte bara det vore kul att bolla ideerna med någon. Sagt och gjort, så hade jag en partnet. Första rasten kom och jag frågade om vi kunde stanna inne och få fram karaktärer och en historia. Eller mer en mind map av själva historien. Hon orkade inte och sprang och sa att jag gärna fick börja. Kanske ska lägga till att detta arbete fick göras på raster och efter skolan, så tiden fanns inte för oss annars att jobba på den. Jag väntade i två dagar, hela tiden var det "nej jag orkar inte nu.", så tillslut började jag på egen hand och sa det med. Hon sa bara mmm och fortsatte att ha sina raster. Försökte få med henne under en rast, men hon vägrade. Orkade inte, ville leka istället på rasten eller något sånt. Så började skriva. En dag när det gått flera veckor och jag hade suttit inne VARJE rast och arbetat på den, kommer hon in. "Nu är jag beredd att arbeta på den. Hur långt har du hunnit?" Hon visste att jag var inne på sida 30, hade sett henne titta på det när jag var ute på en luftpaus. Hon brukade spela sådär. Var dum nog att tro att man gick på det där spelet.

Sa åt henne att hitta på en egen historia, då hon knappast varit delaktig(då jag sagt det varje gång att jag skrev lite varje dag). Hon vart paff och påstod att jag inte kunde göra så mot henne, hon skulle aldrig hinna nu. Hur skulle hon hinna med mig på en vecka då om jag väntat in henne?? Hon pratade inte me mig på flera dagar, och jag inte med henne. Men vi blev vänner igen faktiskt. Skickade aldrig in den för en tävling, utan lätt det vara. Var för irriterad på den vännen då, kommer jag ihåg ännu idag. :-)

En gammal bild från 2003, hittade ingen äldre på datorn. På den tiden då man fortfarande var ung och oförstörd. ;-)