Jag har nämt det tidigare här i bloggen, men kan var värt att nämnas igen. Jag upptäckte skrivandet som 12 åring när vi hade en tävling i skolan. Jag skrev på ett bidrag i skolan, men valde att inte lämna in det. Manuset till den ligger i en plastficka än idag, beredd att bearbetas en dag. För storyn är bra, men inte språket. Det var som att då upptäckte jag vad det var jag ville göra. Jag ville skriva, jag tyckte det var kul. Att försvinna in i en egen värld och bara vara. Få fantiser ihop något som ingen annan innan ens kommit på. Eller iaf få skapa sin egen version av en redan påhittad ide. För i nuläget går det inte att vara egen med en helt NY ide. Allt har redan skapats genom sekel av skrivande. Jag kände att jag kunde göra något, och det bra. Jag trivdes i det jag gjorde. Jag ÄLSKADE det! Att få bli upprymd, och att känna ren och skär glädje när man satt där och knoddade med texten. Att få gå in i en annan person för en stund. Som en bubbla, att bli ett med historien.

Det var det som fick mig att börja skriva. Upptäckten av hur kul det var, när jag väl upptäckt den.