Jag började skriva första gången, när jag var 12 år gammal. Skrev två texter och la sen ner de lite större projekten. Hoppade faktiskt över alltmer till poesi, vet inte hur jag snubblade över denna tråd. För även om jag just då upptäckt poeter som Per Lagerkvist och Gustaf Fröding, via svenska lektionerna så var det inget som föll in naturligt. Eller kanske det gjorde det?! Ganska mörka sådana skrev jag också, men deprimerad som man var i tonåren så var det min terapi. All ångest jag bar på hamnade på papper, och förblev där väl dolda. Annars skulle väl mina föräldar ha fått en hjärtattack om de såg alla dikter om död och självmord. Även om  inte alla var sådana, så var en stor majoritet av detta ämne, eller om ångest.

Tror jag höll med poesi från att jag var 14 till dess att jag var precis 20 fyllda. Sen övergav jag det mer eller mindre. Trotts att jag under hela tiden fortsatt skriva småtexter, så orkade jag aldrig utveckla en historia. Jag kände att jag inte hade upplevt världen tillräckligt för att kunna beskriva den där första kärleken, den första kyssen. Ett förhållandes resa och jag hade desutom inte sett omvärlden. En stor del av tiden ägnades dessutom till research. Vilket är tacksamt, då jag idag har de mesta samlat för just dessa tidsepoker jag skriver om eller som jag har nedskrivna. På ett sätt hade jag rätt, hur ska man kunna beskriva hur det känns att vara kär om man aldrig varit där?! Även om jag hade min extrema dyrkan till Michael jackson då, och som jag kysste godnatt och somnade stirrandes på varje natt så kan det inte jämföras med en riktig förälskelse eller vad man nu ska kalla det.

Hur kunde jag möjligtvis som femton åring helt ointresserad av ett förhållande sätta mig in hur det kändes att få den där speciella beröringen, den där blicken? Ska man skriva, så ska man göra det med inlevelse har jag alltid sagt. Detta sen en ålder av 15. Jag började skriva som 12 åring, och med undantag för ett upphåll när jag var 21 till dess att jag var 23, så har jag skrivit dagligen på något. En ide till en del av ett redan påhittat manus. Något fristående. Vissa på 1 sida, någon mening på ett kuvert. Andra på nära 200 sidor. Alltid har det varit något. Ibland har man bara suttit och funderat på att två ideer är väldigt lika varandra och sen slagit ihop det. Två manus har jag tyvärr slängt, och det ångrar jag än idag. Men allt finns i huvudet till den ena. Den andra råkade mitt ex radera och den är tyvärr borta för alltid. :-(

Så vad blir det?? 14 år totalt har jag hållit på. Inte förrän nu har jag börjat ta tag i bearbetningen av en text. Det är inte riktigt lika roligt som att skapa, men man måste ta sig igenom det steget med.