Den natten rasade min värld samman
Den där natten, då jag fick det där samtalaet,
Föll min värld. Det föll som ett korthus.
Du som hållit mig flyttande genom åren.
Du som räddade mig från att gå under.
Genom ett samtal, var du plötsligt borta.
Borta från mig,
borta från världen,
borta för alltid.
Min stöttpelare när det kändes tung och jobbigt.
På något magiskt sätt lyckades du trotts att du aldrig fanns här fysiskt vid min sida
att få mig på bättre tankar, få mig att må bättre.
Men från den dagen du tog dina vingar och lämnade vår värld.
Började min konstrution att falla.
Jag behöver dig! Förstår du inte det?
Min grund rasar samman!
Vem ska nu hålla i fasaden när livet känns tungt?
Vem ska nu ge mig en kram och säga att jag klara det?
Vem ska nu säga "i love you more" med det där leendet som får en att tro att man klarar allt i världen? Som får en att smälta och tänka "what the heck"?
Svaret är ingen!
Absolut ingen!
Ingen kan någonsin ta din plats som du har i mitt hjärta.
Ingen kan någonsin fylla den funktion du hade genom att bara andas.
Ingen kan fylla det tomrum du lämnat efter dig.
Som smärtsamt skriker efter att fyllas på.
Som smärtsamt slets ur ens bröst med våld den där natten.
Men hur kan man fylla ut ett tomrum utan liv?
Det går inte.
Men jag vet,
och hoppas att det en dag inte längre ska kännas lika smärtsamt tomt på liv.
Men jag vet att en dag ska jag se tillbaka stärkt av händelsen,
och tänka "jag överlevde"
Jag vet att när min tur är kommen,
kommer du finnas där och kramande motta mig med öppna armar.
Älskar dig för alltid!
Din för alltid!
Troget!
Koptiskt dop
En fråga kom om det var sed med dessa kors i handleden, inom den koptiska kyrkan.
Ja, det är en koptik sed. För att man ska se vilken religion man tillhör.
Och ni som är mer insatta så är läget där lite spänt mellan muslimer och kristna.
Inte alla, men nu pratar vi generallt sett. I ett land där ens religon trycks på id-kortet.
Där är de stolt över sin religion.
Sen när man får dessa kors inristade, är en annan sak. Vissa får det till dopet, andra till tre års dagen. Det blir en fest runt det hela oftast då. Födelsedagen blir extra helig om man säger så. Vissa får det i en högre ålder.
Men alla bosatta egyptier har ett sådant kors.
Men nu till dopet. Flickorna har ju en typsik "brudkläning"på sig när de döps.
Men till kyrkan har man finkläder,örhängena tas ur om barnet har såna. Vilket Mary hade då hon döptes. Hon var då 7½ månad...så lite väl gammalt. Men bättre sent än aldrig.
Barnet välsignas flera ggr om och får helig olja och allt. Förstod inte mycket, då det lästes på arabiska blandat med koptiska. Den koptiska kyrkans egna språk. Och jag är inte uppväxt med den kyrkan, så svårt för mig.
Sen mer välsignelser. Jag fick läsa ur papper. Haha....men den bilden bjuder jag inte på. Dels för att det finns folk med där som kanske inte vill vara med på en blogg.
Mary doppades sen HELT ner i vattnet. Mindre uppskattat av henne.
Som ni ser så går hela dopet annorlund till. Om man jämför med den svenska kyrkan.
Sen kommer brudkläningen eller dopkläningen på enligt egyptisk sed.
Den har vi självklart kvar än idag. För fin för att slängas.
Dessutom ett minne för livet.
Sen en lååång guldtjänst a la söndag. Det nydöpta barnet vissas upp för övriga kyrkomedlemmar.
Detta efterföljs av en vanlig fest efteråt. Fika och presentutdelning.
Detta var Marys dop. Hennes klänning. Som en mini brud. Inköpt i Egypten. Vet ingen som säljer dessa kläder här i Sverige iaf. Möjligen någon butik i tensta eller rinkeby.
Men pojkarnas kläder är minst lika söta de.
Nu vet ni hur ett koptiskt dop går till, eller ett egyptiskt dop inom den koptiska kyrkan.
Badutrustning
Vad har ni med till badkaret, om ni nu ens äger ett badkar?
Under guds vingar tog allt slut
hon kunde va där i dagar.
Med en drömmande blick i sina ögon,
med en nästan besatt blick i sina ögon.
Trånande efter något, hon visste hon aldrig skulle få.
Men fortfarande stod hon där varje dag,
och drömde.
"Tänk om."
Men hennes envishet blev hennes död,
blev hennes undergång.
Med tiden gjorde hungern sig alltmer påmind,
med tiden tynnade hon alltmer bort.
Men varje dag stod hon där ändå - envist.
På samma ställe, samma tid
och tittade drömmande tvärsöver gatan.
Skramlandes ihop det lilla hon kunde få ihop.
Och tänkte:
"en dag, en dag ska det bli min tur."
Men det hann aldrig bli hennes.
För mager,
för svag,
och utblottad tog Gud henne under sina beskyddande vingar,
och lätt henne för evigt, slumra in i en evig djup sömn.
Ni förstår säkert varifrån insperationen kommer?
Frågade ni någonsin?
Frågade ni någonsin hur hon mådde?
Frågade ni hur hon kände?
Såg ni någonsin hur hennes hjärta sved?
Såg ni inte hennes tårar som föll tyst nedför hennes kinderna?
Tårar som orsakats av ord
av handling?
Hon ville så gärna,
så gärna be om den hjälp,
den hjälp hon så starkt behövde.
Men med rädsla för svek,
för hån,
avstod hon hellre.
Hon stod hellre kvar i det mörka hörn,
där hon för så länge sedan slagit sig ned.
"Hellre gråmullen värld,
än vit - med förnedelse emellan"
tänkte flickan, och log.
10 minuter om dagen - skrivövning
Den ständiga blockade ska släppa! jag ger mig inte. Vill trotts allt kunna presentera det bästa jag kan. Det vissar bara hur jag skriver nu. Har aldrig gått så långsamt, om man jämför med tio år tillbaka i tiden. Då kom orden mycket lättare, inga blockader där inte. Röda trådar, sammet och en underbar helhet är målet. Svamlar jag? Troligen. Men är sjukt trött. Har suttit och skrivit ansökningar hela dagen. Trött i huvudet. Trotts detta, två inlägg i bloggen och lite chattande vill inte orden sluta komma. Kanske ett gott tecken. Men får hoppas att det inte hindrar mig från att kunna sova. Behöver den mer än någonsin, inte bara för skönheten. Vill orka skriva imorgon.
Inte bara jag som vill ha ett bibliotek hemma
Surfade bland lite bloggar, här på blogg.se, och vart förvånad när jag såg att det fanns andra som faktiskt också ville ha bibliotek. Kände mig väldigt ensam om den drömmen, trott eller ej.
Jag minns det som om det vore igår när jag såg filmen "skönheten och odjuret" för första gången. När han gav biblioteket till henne, så trodde jag att jag skulle dö. Inte nog med att det där biblioteket innehöll tusentals böcker. Det var så vackert. Som bokmall, kan ni förstå hur jag satt där leende och suckade drömmande för mig själv. Jag ville också! Och en dag ska det bli sant. Måste bara ta sisådär 100 000 för att fixa lite hemma. Nej, men riktigt så illa är det inte. 50 000 krävs det bara. Skulle jag bara få ett arbete, skulle jag lätt få det hem jag alltid drömt om. Lyxigt men lätt. Lite möbler, men ändå varmt. Eller biblioteket/skulle bli så där gammaldags engelskt med mörka hyllor fyllda av böcker och antiktiviteter. En oas för mig. Blir en massa springande i en massa affärer efter antika möbler från 1920 tal. Men jag skulle njuta.
Om ändå huvudet ville hålla sig till en sak
Det kan tyckas som ett litet problem, för de som faktiskt sitter där helt blaka i huvdet när läraren ber en skriva en novell eller en text. Men det är ett lika stort problem som det är för både underviktiga och överviktiga. Den ena får bara mer plats, och räknas därmed som viktigare.
Jag har totalt 68 stycken anteckningar, eller manus/utkast som det också hetter. Alla är sina egna historier, sjävklart. Ingen den andra lik, även om de flesta har samma tema. Nämligen kärlek. Eller en är mer en skildring av något, vet inte av vad än bara. Skriver som orden kommer. Ganska spännande då jag aldrig tidigare arbetat på det sättet.
En annan är en ganska hemsk och mörk skildring av en pojks liv. Är alldeles för många trådar att dra i just nu. Kräver många timmars research från endast Bris. Sen måste man ha glimtar från andra håll också självklart. Så den får komma när jag orkar med allt arbete det innebär.
Men just nu håller 6 projekt på att röra i skallen på mig. Man vet knappt ut eller in. Och får jag inte ut ideen som just då är i skallen, kan jag inte koncentrera mig 100%:igt på det jag gör. Fösöker trotts det, att hålla mig till "Orientens fantomtjuv" som jag håller på med för tillfället.
Just nu hoppar jag mellan dessa:
- "Orientes fantomtjuv"
- Jessie, som den enkelt tillfälligt blivit döpt till.
- Nathanael, som det också tillfälligt hetter.
- Ego Ago
- "tystnadens pris"
- "Det var en gång".
Brukar oftast döpa novellen jag håller på med, till namn. För den som ens bryr sig om den minimala detaljen. :-) Sen byter jag titel till en mer passande.
Hur gör ni andra? När ideerna bara regnar över en? Man måste söka arbeten vi sidan om, plus det andra runtomkring. Hur sorterar man ut allt?
Jag har inte riktigt lärt mig det än. Men samtidigt, har bara renskrivit/redigerat i en månad. Så lär väl komma. Allt är en färdighet, som lärs ut trotts allt.
Those are moments when babies smile
When dreamers dream and kiss their lover,
and rainbows weave and splash their color.
Those are moments so gloriously alive.
We take the plunge, take the dive into the abyss.
We are suspended awhile.
Those are moments when babies smile.
Those are moments when fate is unsealed.
Nothing is impossible and we are healed.
We can scar, we can fly,
walk om fire, navigate the sky,
in the light of the glitteing star.
There's no distance, nothing is far
Those are moments of inocent
quile in the glow.
We are suspended awhile.
Those are moments when babies smile.
Those are moments when the heart is tender.
When seascapes gleam in magnificent splendor.
When the laughter of heaven reverberates the Earth.
And we are renewed in a new birth
in a timeless eternity
in the angel's fraternity.
We romp and roll,
the playground of our soul.
In teh twilight
we are suspended awhile.
Those are moments when babies smile.
Those are moments we're one with god.
All is well, nothing is odd.
In silent reflection
we fell our perfection.
We are teh source,
we are the crucible.
Nothing can hurt us, for we are invicible.
There is no sin, there is no sinner.
We can only win, we have felt the glimmer.
in the bliss,
we are floating awhile
Kingdoms topple, lose their class
civilizations crumble, ages pass
Turbulen tempests ravage the sea
Violent killings, despite our pleas
But dewdops sparkle when children play
Tyrants cry, there's nothing to slay
Fairies dance and goblins sing.
All the crowned, all are king
In the garden
we frolic awhile
Those are moments when the babies smile.
~
Michael Jackson
Finns det något som inte är farligt att äta längre?
Läste en artikel på aftonbladet för några år sedan, att man inte rekommenderar småbarn att äta vindruvor som inte är ekologiska. Då undrar man varför? VArför är ekologiska vindruvor bättre än icke ekologiska? Eller är det ett försäljningsknep som affären tar till för att få vanlit folk att bli mer positivt inställda till ekologiska produkter?
Visst, de ekologiska besprutas inte, men vad är det som säger att den jorden inte har besprutats? Vad är det som säger att de ämnena inte ligger kvar i jorden och sen vandrar över till vindruvorna?
För enligt logikens tänkande så tar ju allt som kommer ur jorden sin näring därifrån, men där finns också all denna skit. Då måste ju också allt detta gamla skit följa med, eller hur?
För som man säger, med det goda, kommer det onda.
Någon som vet hur det ligger till?
Men samtidigt är artikeln väldigt luddig. De säger att man testade 65 000 (frukt och grönsaker) produkter och i 70% av dessa vindruvor hittade man rester av bekämpningsmedel. Samt att vissa av dem överskred 900 % av vad det nomrla värdet var. MEn vad är det normla värdet? Hur stor skada ger livsmedel som innehåller normala värden? Det får man inte veta. För min del skapade denna artikel mer frågetecken, än den gav svar.
Då vill man gärna vet vilka 30% av dessa vindruvor som hade lägre. För man kan inte bojkotta alla icke ekologiska, bara för att en större del av dem har bekämpningsmedel i sig. Nej, jag kommer att fortsätta köpa mina vanliga egyptiska vindruvor tills de bevisar att ekologiska är så giftfria som de säger(för det finns det inga studier på). Detsamma gäller russin.
Läs artikeln HÄR, om ni är nyfikna.
VAd säger ni andra? Är frukt och grönsaker helt besprutningsfria?
Varför starta en ny, när redan en tidigare existerar?
Det ligger en poäng bakom det hela, trott eller ej.
För det första var jag aldrig nöjd med designen på blogg ett, man blev trött bara man öppnade sidan och såg det baby rosa som präglade hela bloggen. För det andra, så vart bloggen aldrig riktigt bra. Jag la aldrig riktigt ner den tid som det krävdes, och det blev mer som en dagbok för mig där jag vädrade ut min ilska eller frustration. För att blandas med blogginlägg som även vart lämpliga för andra att läsa.
Där brast stavning, det vart mer som ett första utkast ur ett manus. Jag som annars är noga med att få till stavningen i allt annat jag skriver, brast här rejält. Vart ungefär som ett hets skrivande på 30 minuter, för att sen publicera och låta det vara. Bilder togs och sparades, utan att anpassa dem till bloggen. Bilder kan faktiskt kräva lite redigering för att framhäva något, eller klippas till. Men det var inte något jag tog mig ork eller tid till. Men nu är det ljusare tider som sagt. Den här ska bli något jag ska vara stolt över.
Inte sagt att jag inte kommer att föra över inlägg från den gamla bloggen. För det kommer jag att göra. Men då omredigerade och tillfixade, men det kommer få ta den tid det kommer ta. Skrivande och skapande ska vara något som görs ur glädje och inte ur tvång och måsten. Det har jag nog av så att de räcker i min vardag.
Nu kanske jag är ute och cyklar? Men för att det ska bli en bra produkt av det man skriver så hjälper det om man har en klar bild av vad man vill uppnå. Rätta mig om jag har fel?! Det hade jag inte första gången, och det märks också när man tittar på helheten. De små bitarna ska trotts allt bilda en helhet som binds ihop på ett eller annat sätt.
Vad säger ni? Vad utgör en bra och läsvärd blogg?
Välkommen till min nya blogg!
Som om jag skulle komma ihåg det för övrigt, smått senil (glömsk) som man är. ;-)
Det kommer inte heller vara ett sällskap, eller hemliga lösenord för inträde. Vilket ordet BLOD vore det mest självklara. Men nej.......
Nej, det är rätt och slätt en blogg om mitt liv i sin helhet. Om mitt liv som småbarnsmamma till mina två underverk, om mina författardrömmar och den långsamma processen mot att (förhoppningvis) bli publicerad och tryckt. Texter kommer tids nog dyka upp här, så tveka inte att säga er åsikt när de väl finns uppe för åskådning. Jag skriver allt från essä till lyrik till noveller. Ge era förslag på ändringar, en klapp på axeln eller en smäll på käften. Jag lovar att läsa det ni har att skriva/säga, men om jag sen tar in det för närmare begrundning är en annan femma. ;-)
Hand i hand med detta, kommer jag skriva bokrecensioner av böcker som jag läst eller som jag helt enkelt tycker att folk ska få upp ögonen för. Böcker som så lätt kan försvinna i ett hav av glömska.
Utöver detta kommer jag även skriva om film, musik, Michael Jackson, analyser, tankar och funderingar kring livet och annat smått. Det finns helt enkelt nåt för alla, som plockgodis där man själv får välja ut sina favoriter.
Så välkommen till min, alldeles egna lila värld.
Mitt egna kaninhåll där allt möjligt kan hända.
Välkommen till den glömska vampyren Lilo's krypin.
