Kraft
Han hade faktiskt friat, mumlade hon tyst för sig själv, där hon satt ihopsjunken mitt i väggen. Även om det var av fel anledning, så hade han faktiskt sagt orden som hon drömt om att få höra i så många år. Enda skillnaden var att han varken hade fallit på knä eller tittat på henne med den där blicken som bara en förälskad man har. Men drömmar var sällan förankrade med verkligenheten, det bore hon ha lärt sig.
Smörja
Kommentaren mötes av skratt från trion som omgav den högburne lorden.
"Och vad säger din tilltänkta om de tankarna?"
"Det hon inte vet något om, skadar hennes inte."
Modern tappning av skrivmaskinen
Vissa saker vill man ha. Denna är en. Har alltid velat ha en sådan där gammal vintage skrivmaskin. Här kan man mixa det gamla, med det nya. För 4719 kr blir den din. Sen är det bara att koppla den tillipaden, laptopen eller annan skärm som passar denna lyx. Gå in HÄR för att beställa den.
Nummer tre kom idag
Har lite kvällsläsning framför mig, med andra ord.
Första pennfajten - BRON
Veckans titel: bryggan (se bilden nedan)
Hur: minst 140 ord, inte i jag form och en miljöbeskrivning.
Han mindes sina barndoms sommarminnen, som om det hänt nyligen. Det räckte med ett fotografi, eller ett ord för att händelsen skulle spelas upp i hans inre, som en gammal film med för starka färger. Alltid dessa färger, klarblå himmel, solsken och skratt. De hade växt upp vid havet, han och Hannes. Trotts att livet inte alltid bestått av dessa solskenshistorier, så var det dom som hade etsat sig fast. Hans och Hannes sin red på gårdens hästar. Hans och Hannes vid bryggan där nere vid sjön, precis runt husknutten. Hans och Hannes springande längst den där lilla gräsplätten som var var ingenmansland omringat av skog. Flyende från det hyss de nyss utsatt den stackars pigan för. Skrattande och knappt kapabla att stå upp, hade de klättrade de över staketet, och flytt undan i hopp om all det skulle falla i glömska.
Men starkast var minnet av den där sista varma sommardagen. De hade som vanligt slutfört sin runda på gården som för övrigt inte var vidare stor. Den hade skapats av deras föräldrar, två barndomsvänner 20 år tidigare. Med sina egna händer hade de hjälpts åt att bygga två timmerstugor, som de sen målat röda. Det var vad alla andra gjorde, därför ville de inte vara sämre. Snart följde ett gemensamt stall fyllt med kor, Ett hus till hönsen och bryggan. Bryggan hade snabbt blivit en central roll i familjernas liv. Här hölls festerna, och det var här de hade lärt sig simma. När de väl lärt sig det, så vart det här de spenderade all sin lediga tid. På den där bryggan som sträckte sig 20 meter ut i vattnet, men som alltid gav stickor i fingrarna så fort man försökte ta sig upp via vattenvägen. Bryggan var grovhuggen precis som allt annat på de 10 hektar mark de ägde tillsammans. Stugorna var stadiga med inte de mest vackra att beskåda. Bjälkarna var många gånger buckliga, och lite varstans såg man försök till att täppa igen de glipor som fanns mellan de enorma träbjälkarna. Mossan höll den värsta kylan ute,men fortfarande under riktigt blåsiga dagar, kunde man känna vinden dra igenom huset som om de suttit mitt ute i det fri. Hönshuset 10 meter bort var likadant byggt den, bortsett från det faktum att här hade man inte lagt ner någon tid på att isolera. Hönsen fick klara sig så gott de kunde, trotts att det vintertid både drog kallt och snö ibland blåste in. Men hönsen gnällde inte, och inte heller någon annan. Hönsen fick tak över huvudet och familjerna fick färska ägg till frukost. Det var en bra kompromiss. Eller så visste hönsen att att de faktiskt hade det lika bra i sitt lila skjul till hus, som familjerna i de andra husen. Om inte bättre. Stallet stod en bit bort från alla andra byggnader, eller om det ens kunde kallas för stall. Det var en mer utav ett förvaringsutrymme med fyra ojämnt byggda väggar. Invändigt blev det inte bättre, då det inte var något annat än just ett förvaringsutrymme där korna kunde ströva runt fritt.
Den dagen hade de stigit upp tidigt för att mjölka korna, innan resten av hushållet hade vaknat. Medan gården fortfarande låg öde och dimman låg som ett täcke över det gran täckta landskapet, smög de ner mot sjön i endast badbyxor. Det var det sista badet för året, och därför extra högtidligt. Dagen efter började skolan och ett steg närmare vuxenlivet, och det innebar att lekandet var slut. Det var nästan som om Hannes kände av allvaret och när solen sakta steg mot grantopparna vände han sig mot Hans. Ögonen som annars alltid lös som ett småbarns, ivriga att utforska och upptäcka, var nu allvarliga. Det var som om ridån gått ner och han vaknat upp och såg världen för vad den var.
”Hans, tror du man någonsin växer upp?”
Hans tittade länge på Hannes, där de simmade sida vid sida. Med ett försiktigt grepp om bryggans slarvigt hyvlade brädor. En flisa hade redan genomborrat huden på Hans och han visste att det inte skulle vara den sista. Han reagerade inte längre, hela sommaren hade de inte gjort annat än dragit ut stickor ur fingrarna vid kvällens slut.
”Klart man måste bli vuxen. Man kan inte sluta växa och åldras.Varför frågar du?”
”Peter Pan växte aldrig upp”.
”Peter Pan är en sagofigur. Skulle Peter Pan finnas, skulle det finnas pirater med.”
”Kanske det.” svarade Hannes drömmande. Han sa inget mer, och slet blicken från Hans och stirrade in i brädans årsringar.
Hans visste inte om Hannes hade slut på ord, eller om han börjat räkna brådans många små årsringar. Det hände ibland att han försvann i sina tankar. Hans hade vant sig vid tystnade som ibland uppstod, det gav han tillfälle att ibland reflektera över det Hannes sa. Tankar som oftast var för djupa för en pojke på 15. Men Hannes var Hannes, och utan dessa oftast annorlunda frågor skulle han inte vara han.
De flöt tyst där sida vid sida tills solens första strålar vidrörde vattenytan. Det var också det som väckte Hannes ur hans tankar.
”Vi dyker under vattnet. Den som först kommer upp, är en rutten sill och får mocka stallet en hel vecka.” flinade han stort.
”Kör till.”
Det var det magiska ordet, bägge dök under vattenytan som hade en nästan brunaktig färg. Det var knappt så att man såg handen framför sig. Men solens strålar gjorde ändå sitt bästa för att försöka tränga igenom vattenytan, och nå botten på den lilla insjön.
Hans hade aldrig vunnit tidigare, men det här gången tänkte han vinna. Även om det innebar att han fick vara under vattnet tills lungorna skrek av smärta. Men Hans vann inte denna tävling heller. När han flämtande nådde vattenytan och drog in luft i lungorna märkte han på en gång att Hannes ännu inte var uppe. Hannes kom aldrig upp igen. Han vann. Han blev den Peter Pan, han drömmande pratat om minuterna innan han försvann. Han blev den sista vinnaren.
Fick lite omdöme på det hela också.
"En vacker vemodig berättelse, det som jag gillar med den är slutet. Det hemska som händer, utan att tempot på något sett ändras i berättelsen.
Har ofta upptäckt när jag själv skriver, att om man gör på det här viset så framstår det otäcka ofta som ännu otäckare, istället för effektsökeri. Här fungerar det och är skickligt gjort.
Vad jag är kritisk mot är miljöbeskrivningen. Den är inte dålig men den tar upp lite för stor plats i berättelsen. Den skulle säkert fungera bättre i en längre novell, gärna uppdelad. Det här är ju min egen subjektiva bedömning, vill själv lämna mer åt läsaren att skapa en egen miljö kring en berättelse. Hur noga man skall skildra en miljö är oerhört svårt och individuellt, men eftersom den här sidan är en utmärkt plats att testa sådana saker så vill jag påpeka det här.
Du kanske får andra åsikter av andra läsare och hittar en balans du tycker passar..
En fin fajt och framför allt slutet är fantastiskt."
"Kan inte bestämma mig för om jag hellre skulle vilja läsa om de sista tio minutrarna (och deras historia) som leder mot det mörka (eller ljusa) slutet – eller om det faktiskt är den långa vägen fram mot det som gör slutet bra. Kanske att en tredjedel skulle bort och ytterligare kokas ihop. Gillar! "
"Första stycket- Minnet av sommar och glädje
Andra stycket – En relax där man som läsare skapar sig en bild av hela miljön, känner igen vissa saker, ler åt hönsen och här finns bara en mening som ger en indikation om att något kommer att hända ”det starkaste minnet av den där sista varma sommardagen. Gillar detta stycke.
Tredje stycket är jättebra, det är här som många ord och tankar får läsaren att känna att något kommer att hända, mest i gestaltningen av Hanne.
Trots denna känsla att något kommer att hända, blir slutet det som verkligen berör. Vemodig blev jag. Som du berättar det känns det som om det verkligen hänt.
Jag tycker mycket om din text och om du ser att du vill ta bort något var försiktig skulle jag vilja säga."
Vad tyckte ni? Säg gärna er åsikt?
Bokrean
Så var man där igen....
Tack Ann Ljungberg föresten. Sitter här och håller på att få en hjärnblödning av allt tänkande. Haha
Så bara att börja om igen. Finns tre altenativ just nu.
1.Arbeta runt version 2 som är kortare, med mindre beskrivningar, men har ett bättre flöde.
2. Arbeta vidare på version 3 som har bra beskrivningar, men saknar röd tråd.
3. Eller börja om med ett fjärde utkast, och försöka få in det bra från version 2 och tre i den???
Och fråga inte ens efter version 1, det är bara ett tomt skal. Råtexten som jag kallar den. Anteckningar, manus....ja kärt barn har många namn.
Drömsovrummet
Jag har hittat drömsovrummet, får byta ut sängen mot en mindre för att det ska funka för det lilla sovrummet. Men såhär ska jag ha det + en fejk öppenspis. Ramar i mängder som inte ens matchar varandra. Hyllor längst väggarna som är smokade med mina böcker. Mitt krypin där jag kan dra mig tillbaka, få brainstorma lite, skriva, sova och NJUTA!
Med bilder som dessa på väggarna. Bilder jag känner något för. Som väcker någon tanke, eller känsla. Den första bilden förstorad till en stor storlek.
Ett golvplank....
Om det ändå vore så väl....behöver ett golvplank.
Dagens ord: Delegera
Dagens ord: smörja (publiceras imorgon)
Vad är en intrig?
Exempel på intriger är:
Flykt
Frestelse
Förbannelse
Förtryck
Förvandling
Gåta
Hemlighet
Hämnd
Jakt
Konspiration
Kärlek
Mord
Mognad
Offer
Rivalitet
Räddning
Trauma
Sjukdom
Undersökning
Upptäckt
Äventyr
Äganderätt
Överlevnad
Så det är bara at börja spåna på sina nästa novell eller bok. Vad blir din intrig i den?
Skrivkramp? Lugn det finns botemedel
1. Precis som i inlägget innan, så är små delmål punkt ett. För stora mål, är som att sätta krokben på sig själv. Dela upp arbetet i små beståndsdelar, och förök sen följa dem. Är du riktigt körd, så ha kanske 50 ord per dag som mål. Ja, gå efter dina egna förutsättningar så går det bäst. Sätter man ribban för högt, så går det åt helvete för att gå rakt på sak.
2. När man riktigt har kört fast, ge inte upp på en gång. Har du besämt dig för att sitta 20 minuter, eller längre än så, gör då det. Kommer du ingenstans i texten som du arbetar med, arbeta ändå med texten, researcha, fixa med faktarutan (om du gör en fackbok) även om det kommer längre fram i boken. Bara du arbetar med det du planerade att göra.
3. Arbeta med stycke för stycke. Koncentrra dig verkligen på att få ut 100% av just det där stycket. Sen jobbar du dig genom stycke för stycke om du kommer så långt. På så sätt slipper du hamna ännu mer i skiten. Man jobbar åtminstone istället för att stå på samma ruta och få npll gjort.
4. Byt miljö, gå ut och gå. På så sätt slipper du sitta fast på samma ställe och grubbla. Oftast lossnar det när man får komma ifrån. En promenad, dammsug, ställ dig och diska. Vad somhelst egentligen. Bara du kommer ifrån datorn eller vad du nu skriver på. Själv föredrar jag papper och penna.
Hoppas tipsen kom till någon nytta, och att du kommer ur din skrivkramp.
Där inga änglar bor av Lasse Lindroth
"Jag svär vid allt som är mig kärt att jag aldrig någonsin ska återvända dit, där inga änglar bor. Glad är jag naturligtvis om även du, min läsare, slipper besöka de platser min roman beskriver, platser där våld föder hat, och där människor inte längre känner."
Det finns böcker som "berör" och så finns det böcker som berör. Ni vet de där böckerna man läser, förfasas över och sen glömmer bort. Denne tillhör inte denna kategori. Den tillhör den man inte kan glömma. Den är som en tag som sätter sig där och vägrar släppa taget om en. Man vill hoppa in i boken och ruska om de som behandlade han så orättvisst.
Jag köpte boken redan 2001, och vad jag har sett nu när jag googlat runt lite så finns den inte att köpa ny. Utan man får ge sig ut och leta efter den bland begagnade böcker. Förra veckan plockade jag upp den igen, och jag drogs in i bkenigen precis som första gången jag läste den. Bara sättet han skriver på är som poesi, orden rinner på.
"De som lever, vilar, och verkar där bär alla på trygghetens gåva, och på kärlekens. Ingen ondska, ingen ånger finns, och bakom varje fönster vilar tillit och frihet tätt intill varandra. Med öppna famnar välkomnas varje främling, och med ett leende tas varje själ upp i gemenskapen. "
Det är inte bara språket som gör det, som fängslar en så. Inte heller hur smidigt han lyckas hoppa mellan nutid och dåtid. Nej, det är den grymma sanningen som var hans uppväxt. Hans ilska mot vännen som svek honom, hans ilska mot de som inte förstod honom. Hans ilska och besvikelse över samhället i stort och hans skuldkänslor för att han finns. Boken är mörk, och jag ljuger inte när jag säger att de första 44 sidorna, antagligen grät eller var jag mer eller mindre förfärad. man riktigt känner hans smärta. Den går att ta på. För allt han vill är att bli älskad och accepterad.
En klart läsvärd bok. bara story, bra språk. Finns inget att klaga på. Den griper tag i en, som en blodigel och suger sig fast vid sitt offer. Läs! Läs! Läs!
Skaparglädje....syns det inte?
Har suttit här bra länge, och just skrivit. Inte hela tiden på novellen, men även på bloggarna. All skriving är övning. Flowet tränas och ordförrådet tränas upp. Man är inte pigg direkt, snarare tvärtom. Men skriva ska jag göra, eller har jag gjort. Snart dax för lite sömn.
Vad jag gjort so far, på den namnlösa novellen. Ja, jag har faktiskt en, som jag inte alls kunnat ge namn åt.
Jag har rättat grammatiken i "förhäxad", så att det inte blir en salig blandning av hade och har. Även om dåtid och nutid blandas ska de ändå användas rätt. Försöker bara hitta en smidig övergång mellan två stycken och tror äntligen att jag fick till det.
Och jag har Skrivit 21 ord på Den namnlösa. Återblicken som jag tänkt ha senare i boken, blev plötsligt kapitel 1. Så kan det gå ibland. Så har 21 ord av kapitel 1, en halv A4 av numera kapitel 2, och en halv A4 i nästan slutet av storyn. Låter det rörigt? Kanske det, men så är det inte. Men vad jag grubblat sen, veckors tid av grubblande på var jag ska börja och HUR! Men igår föll alla bitar på plats. Slutet har jag inte riktigt kommit fram till hur jag vill ha det. Har flera altenativ att bolla mellan, men som sagt, vi är inte där än. Den bit i slute jag har avklarat är faktiskt ett brev, och jag ska skriva 6 till. Men kommer bli svårt, ska blanda gammaldags språk, med verklghet och fantasi. Tänk er "svindlande höjder" möter narnia. Lite så ska breven vara. Har fått till brev ett, de tre första meningarna på brev två. Men det är mycket att hålla i skallen nu. Fyra manus, och totalt 7 huvudkaraktärer och 8 mindre viktiga, men som har stor inverkan på huvudkarakärernas personlighet och deras gärningar.
Så långt kommet idag är vi:
"Vad säger du?"
Han såg ner på den unga kvinnan som tillitsfulls stod framför honom, med sina händer placerade i hans.
Inte vidare mycket att jubla över, men har fastnat i det där klistret. Man får bokstavligen dra ut varenda bokstav ur mig. Så långsamt kommer vi någonstans, väääldigt långsamt. Ska sätta mig ner och försöka få något mer ut skallen innan sängen kallar, eller inte. Får se, hur länge jag orkar arbeta.
Månadenes mål är uppsatt
1. Per Lagerkvist - Gäst i verkligeheten
2. Jude Deveraux - The knight in shining armour
3. Sagan om ringen
4. Jenna Jameson - Att älska som en porrstjärna, en sedelärande berättelse
De två första har jag redan läst, men de är så bra så kan läsas igen. Var ändå ett tag sedan. Den sista är så tjock, att den kommer ta tid att komma igenom. Jag, la undan den en gång, men nu sak jag ta mig igenom hela. har hört att början är trög, sen kan man inte sluta. Så får hoppas det. :-)
10 sätt att hålla igång skrivandet
Ett av tipsen är att sätta upp en massa småmål. För stora mål blir bara jobbiga att leva upp till. Det är samma sak som när man springer, ha en massa småmål i början för att orka springa. Säger du att du ska springa hela tiden under 40 minuter under din första runda, så kommer du inte orka det och kommer fort tröttna på dina orealistiska mål. Spring till den där stenen,sen1 minuts gång. Spring till den där kurvan, sen gå. Chansen att du lägger ner istället för att förtsätta, är stor. Samma sak är det med skrivandet. Lägg upp realistiska mål, där du kanske ska skriva 1 stycke i veckan eller en sida.
Ett annat tips som är inbakat i det föregående tipset, är vad som får dig att fortsätta. Är det morot eller piska.
I det här fallet är moroten att belöna sig själv. Piskan är att låta andra sköta det åt dig. Tex har du svårt att få tummen ur röven, skriv på offentliga sidor att du ska skriva och gör det. För då följer andra dig, och uppmuntrar.
9 andra tips och förslag finns på hennes blogg. Ta er en tit vet ja!
Några tips tar man till sig
"Jag vet hur det är med två barn och tidsbrist, men en mening i taget så har du snart en bok."
Och nu i flera veckors tid är det just vad jag fått göra. En mening om dagen. Mer har jag inte hunnit.
Men framåt kommer vi, bättre det än att stå stilla.
Hoppar som sagt mellan FYRA stycken nu. Just nu jobbar ja på den namnlösa.
Tänkte först börja direkt vid teatern, men så kom jag på att jag nog ska ha det som andra kapitel och istället ha ett kortare första kapitel där deras sista möte några år tidigare tas upp. Sen får vi se vart vi landar. Har som sagt allt nedskrivet, men allt kan ju ändras under arbets gång.
Böcker vidgar synfältet
Det är precis det böcker gör, de öppnar upp ögonen hos en.