Krafterna svek henne när hon behövde dem som mest. På skakiga ben hade hon tagit sig hela vägen från det där omtumlande mötet, ända till utkanten av staden. Husen var inte lika fina här, men det var inte folket heller. Kullerstenarna hade ersatts av lera som nu även täckte gatorna, samtidgt som regnet föll allt tätare. Där satt hon på knä med händerna hängande orkeslöst längst kroppens sidor.

Han hade faktiskt friat, mumlade hon tyst för sig själv, där hon satt ihopsjunken mitt i väggen. Även om det var av fel anledning, så hade han faktiskt sagt orden som  hon drömt om att få höra i så många år. Enda skillnaden var att han varken hade fallit på knä eller tittat på henne med den där blicken som bara en förälskad man har. Men drömmar var sällan förankrade med verkligenheten, det bore hon ha lärt sig.