Vad är för mycket och vad är för lite?
Innan jag började ta tag i skrivandet förstod jag inte hur mycket arbete som låg bakom en text. Innan hade jag bara skrivit ner ideen, och hela scener utan att tänka på allt som utgör den kompletta texten. Det ska vara en röd tråd genom hela texten, första kapitlet ska fånga läsaren, man ska beskriva scenen målande, man ska få ett hum om karaktären i första kapitlet, personlighet och utseende ska beskrivas. Tankar ska tas upp. Allt detta utan att det blir för mycket, eller för lite för den delen. I båda fallen blir det fel, om det inte blir i lagom dos. På detta ska det dessutom ha den där röda tråden så att inte texten blir hackig. Det är nästan som balansgång.
Är man sin värsta kritiker?
Jag vet inte, men jag kan knappast vara ensam om problemet. Jag skriver en text och redigerar och redigerar. Kan ärligt säga att det i dagsläget bara finns 3 texter/stycken jag är nöjd med 100%:igt. Så varför granskar jag ord, meningsuppbyggnad och allt i dess helhet tills det blir en plåga? En av de nuvarande texterna har jag redigerat fyra gånger och kan ärligt säga att det inte finns mycket kvar av orginaltexten. Och det värsta är att det inte är den sista redigeringen heller. Jag är långifrån nöjd med slutresultatet, av de där 1½ sidorna som det var från början, men som i nuläget är 4 sidor lång och längre kommer det bli. Detta är bara kapitel 1! Finns det någon gräns på HUR långt ett kapitel får bli? Men skammen den som ger sig! Eller vad säger ni?!
Harry Potter och halvblodsprinsen
Handling
Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn återvänder! "I ett kort tillkännagivande i fredags natt bekräftade Trolldomsminister Cornelius Fudge att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn har återvänt till vårt land och är aktiv igen. 'Det är med yttersta beklagande jag måste bekräfta att den trollkarl som titulerar sig Lord- ja, ni vet ju vem jag menar, lever och verkar bland oss igen. '" Så börjar sista kapitlet i Harry Potter och Fenixorden.
I Harry Potter och Halvblodsprinsen går Harry Potter i sjätte årskursen på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Han kastas rakt in i kampen mellan det onda och det goda. Trollkarlsbefolkningen i England uppmanas vara på sin vakt och Dumbledore varnar för att Lord Voldemort är i färd med att värva anhängare för ett nytt försök att gripa makten.
Ska Harry än en gång tvingas duellera med Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn? Hela världen väntar med spänning på den sjätte boken om Harry Potter. Upplösningen närmar sig. Hur ska Harry klara kampen med Lord Voldemort, blir det som författaren redan aviserat, någon som dör - i så fall, vem?
Mina tankar
Ja, en arg harry Potter har blivit sig själv igen. Vilken är en lättnad. Man slipper en bångstyrig Harry, som går och irriterar sig på allt och alla. Detta höjde boken på en gång, och samma spänning går genom historien som alltid. Lika välskriven som de övriga böckerna, man vill inte lägga ifrån sig boken utan vill läsa om allt på en gång. Vilket man inte kunde med förra boken. Man var tvungen att lägga ifrån sig boken för att man vart trött på alla ilska och frustration. Vet inte vad jag mer ska säga, men har man kommit så här långt så är det ett måste att läsa denna och även den sistnämda. Inte bara för att man måste, utan för att den faktiskt är riktigt bra.
Harry Potter och Fenixordern
Jag ska börja med att säga att jag läser Harry Potter på engelska, då jag tycker att många gånger går språket förlorat när man översätter en bok från dess orginalspråk. Kanske är ensam om detta, men inte sagt att jag inte läser svenska böcker för det gör jag. Jag har självklart dessutom läst böckerna i rätt ordning, men väljer ändå att börja recensera denna bok, bok nummer fem av totalt sju böcker. Kanske tycks lite omvänt, men nu få det bli så. Vem har dessutom sagt att man måste börja från ett och sen arbeta sig uppåt?!
Handling
Harry Potter har fått nog. Sommarlovet hos Dursleys har varit värre än någonsin. Hans bästa vänner verkar inte bry sig om honom, han har inte fått några nyheter från trollkarlsvärlden på hela sommaren och han riskerar dessutom att bli relegerad. När Harry väl återvänder till Hogwarts för sitt femte år är ingenting som det brukar vara, och den stora frågan är: När ska Lord Voldemort slå till igen?
Mina tankar
Jag älskade alla Harry Potter böckerna, men denna var nog den mest negativa av dem alla. Inte för att det gjorde den sämre på något viss, men ibland ville man bokstavligen hoppa in och strypa någon ur boken. Inte sagt vem, för då avslöjar jag för mycket. Men Harry var en av dem kan jag avslöja, och sen fanns det 2 till. Men som alla andra böcker så höll den precis lika hög standard som alltid. Till skillnad mot filmerna där de nästan dumförklarar tittaren, så får man här själv gissa och leka detektiv i vad som händer. Vem som är ond, och varför de gör det. Inte förrän i slutet binds säcken ihop och man får veta varför allt hänt mm. Precis som en bra bok ska vara. Det är mer action i denna, ständigt händer det något, eller någon komplikation. Men för att vara en Harry Potter bok så måste jag tyvärr bara ge den 4 av 5 i betyg. Och då är det för all ilska som drar ner det. ja, jag förstår att hans hormoner löper amok mm, men fortfarande en fyra.
Ibland måste man stanna upp
Eftersom vi lever i ett samhälle därpresentation och stress är en större del av det, så är det inte många som stannar upp och bara är. På väg hem från jobbet sitter man inte och tänker eller läser. Eller det görs fortfarande, men många klarar inte av tystnad eller att inte göra något. Så fort de väntar på tåget fiskar de upp mobilen, bara för att få något att göra. Jag är själv likadan många gånger, men jag tar mig faktiskt tid att bara vara också. På somrarna brukar jag sitta/ligga och titta på molnens form, är jag vid havet och det finns en brygga brukar jag lägga mig ner och bara se ner i vattnet och titta på fiskarna. Det är det mest avslappnande som finns. Nu har man kanske inte tiden, nu när man har barnen. Men jag uppskattar det när tillfällena ges.
I veckan satt jag t ex och spannade ut genom fönstret och tittade på svärmen av fåglar som formade olika former på himlen. Det var som en enorm bisvärm som man ser på teknad film, fast nu i fågelversion. Eller att ta ett bad och bara vara. Vill man vara lite kreativ, så tror jag att lite nedvarvning är bra emellanåt. Kör man i 180 konstant, så kommer man krascha tillslut. Ingen mår bra av det i det långa. Varken sömnen, hjärtat eller kreativiteten kommer att tacka dig. Se reflekterandet som en slags standby, då hjärnan får en chans att kylas ner och återhämta sig. Det behöver inte vara en heldag. Det kan vara på väg hem från jobbet eller något liknande som kan göras till en del av vardagen om inte tiden finns.
I veckan satt jag t ex och spannade ut genom fönstret och tittade på svärmen av fåglar som formade olika former på himlen. Det var som en enorm bisvärm som man ser på teknad film, fast nu i fågelversion. Eller att ta ett bad och bara vara. Vill man vara lite kreativ, så tror jag att lite nedvarvning är bra emellanåt. Kör man i 180 konstant, så kommer man krascha tillslut. Ingen mår bra av det i det långa. Varken sömnen, hjärtat eller kreativiteten kommer att tacka dig. Se reflekterandet som en slags standby, då hjärnan får en chans att kylas ner och återhämta sig. Det behöver inte vara en heldag. Det kan vara på väg hem från jobbet eller något liknande som kan göras till en del av vardagen om inte tiden finns.
En bricka i spelet
Slumrande,
drömmande,
klängande sig fast vid sin vaga verklighet.
Kämpande han mot sina inre demoner,
som hotade att spränga honom i bitar.
Inburade den ena stunden,
befriade den andra.
Rädd de stunder de var fast,
för att sedan rusa mot honom i blint raseri.
Fri de stunder de var fast,
att andas ut och leva.
Rädd de stunder de fick härja och förstöra.
Med ständig ångest till följd.
Men en välbekant känsla han lärt känna,
men ej erkänna.
Hur han ville utanför de murar som rests runtomkring honom,
för hans säkerhet,
för andras säkerhet.
Men med hjälplöshet inför framtiden.
Med rädsla för att aldrig bli fri.
Fick ångesten åter sitt grepp om honom.
Ett grepp han så intensivt ville skulle släppa.
En mur han så innerligt ville skulle rasa.
Översittare han så starkt önskade skulle försvinna.
Längtande till den dag då han skulle bli fri.
drömmande,
klängande sig fast vid sin vaga verklighet.
Kämpande han mot sina inre demoner,
som hotade att spränga honom i bitar.
Inburade den ena stunden,
befriade den andra.
Rädd de stunder de var fast,
för att sedan rusa mot honom i blint raseri.
Fri de stunder de var fast,
att andas ut och leva.
Rädd de stunder de fick härja och förstöra.
Med ständig ångest till följd.
Men en välbekant känsla han lärt känna,
men ej erkänna.
Hur han ville utanför de murar som rests runtomkring honom,
för hans säkerhet,
för andras säkerhet.
Men med hjälplöshet inför framtiden.
Med rädsla för att aldrig bli fri.
Fick ångesten åter sitt grepp om honom.
Ett grepp han så intensivt ville skulle släppa.
En mur han så innerligt ville skulle rasa.
Översittare han så starkt önskade skulle försvinna.
Längtande till den dag då han skulle bli fri.
Jag skriver som bäst när.....
Var jag är när jag skriver är inget som avgör, bara jag inte blir störd mitt i arbetet. Men när har en vis påverkan. Jag skriver som bäst nattetid. På morgnar är det kört, vad kan man göra då?? Jag är för morgontrött för att ens fungera kreativt just då. Vet att många går upp en timme tidigare än de ska till jobbet för att skriva, men det är helt enkelt inte min grej. Hjärnan är halvt i koma vid 5 tiden, vem orkar ENS gå upp då??
Målet är att få in tre gånger i veckan då jag skriver, och gärna en av dem då jag skriver natt. Men just nu känns det inte realistiskt, enda chansen jag har till att kunna skruva är måndagsnätter. Sen sova när barnen är på dagis/skola. Det enda som inte funkar, och som inte funkar för någon annan kan jag tänka mig är att skriva när barnen är vakna och kräver ens tid och uppmärksamhet. Man blir konstant avbruten och kan inte komma in i historien ordentligt. Det funkar inte med andra ord. Så ostört, inte sagt att det måste vara folk tomt. Men jag vill inte bli störd och inga morgnar.
Målet är att få in tre gånger i veckan då jag skriver, och gärna en av dem då jag skriver natt. Men just nu känns det inte realistiskt, enda chansen jag har till att kunna skruva är måndagsnätter. Sen sova när barnen är på dagis/skola. Det enda som inte funkar, och som inte funkar för någon annan kan jag tänka mig är att skriva när barnen är vakna och kräver ens tid och uppmärksamhet. Man blir konstant avbruten och kan inte komma in i historien ordentligt. Det funkar inte med andra ord. Så ostört, inte sagt att det måste vara folk tomt. Men jag vill inte bli störd och inga morgnar.
När skriver ni som bäst? Under vilka förutsättningar?
