Så har man läst ut boken Örfilen, som är skriven av Christos Triolkas. En bok som hyllats där den tidigare släppts. Nu är det Sveriges tur. Jag har haft turen att få läsa den innan den släpps i bokhandeln.

 

Det här är inte den typ av bok jag i vanliga fall läser. Allt som oftast hyllas, brukar jag ha en tedens till att inte var så förtjust i. Denna var lite av ett undantag. Ska kort gå igenom varför, utan att avslöja för mycket.

Det började redan i de första sidorna, en person nämns i boken och jag får inget kläm om vem det är. Man får inte heller det berättat för sig förrän lite längre fram. Jag tycker det är okej att inte nämna hur de känner varandra mer på djupet, MEN jag vill ändå få ett litet grepp om hur de är bekanta. MEn så tänker jag. Hans älskarinna/kk eller vad man nu kan kalla henne. Redan där vänder jag taggarna utåt. Kanske för att jag själv blivit bedragen två gånger och vet hur ont det gör. Kan bara tänka: "jävla svin!" när jag läser hur han beter sig. Han kanske älskar sin fru och uppskattar henne. Men otrogen och trånandes efter andra kan han fortfarande vara. De två saker går inte ihop i min värld. Nästan så att man vill hoppa in i boken och väcka människan från hans värld där allt kretsar runt han.

 

Sen tar det stop. Man får lära känna en ny person.Man får lära känna en ny person i varje kapitel som går. Genom hela boken finns det 8 kapite tillägnat 8 personer utifrån deras synvinkel. Först följer vi Hector eller "svinet" som jag kallar honom. Sen får man följa Anouk, och vad som hände efter festen där Hector var huvudpersonen. Så fortsätter det genom hela boken. På det sättet gillar jag boken. Man får en glimt av varje person mer djupgående. Inte på en gång. Men en person i taget. Alla namn som var i Hectors kapitel som rörde till det i skallen börjar falla på plats. Jag som har svårt för att minnas namn måste anstränag mig för att komma ihåg vem som var gift med vem osv. Men det gick.

När jag väl kom förbi det första kapitlet så började jag gilla boken. Oki språket var grovt ibland. Men samtidgt så gav det en, en liten ljustrimma mitt bland alla problem som även dessa karaktärer har. Att man kan kämpa sig ur från sina problem eller hinder. Bara man har modet nog att tro på sig själv eller vågar chansa.