Man tycker ju att det inte borde utgöra någon större skillnad. Men det gör det. Vardagen spinner på i 120 från morgon till kväll, sitter man ner vid datorn när de är vakna så hinner man sitta max 5 minuter. Sen ropar de var 10:e minut endast om man har tur.  Men oftast hinner man bara sitta max 1 minut. De vill ha hjälp med något, de bråkar om samma sak. Man sätter sig ner och hinner bara börja på det man ska göra, de ropar igen. Man hjälper till. Sätter sig ner och läser igenom, skriver en mening. Sen ropar de igen. Ja som ni hör, det är ingen ide. Man ger liksom upp efter 10 försök redan.

Lovar sig själv att skriva när barnen sover, men oftast somnar man själv eller är så trött att man tvingar sig till de sista rörelserna som kvälsmål, borsta tänderna och sånt. De tider jag har är 5 timmar, tre dagar i veckan då de faktiskt är på dagis/skola. Då ska städning, skriving in. För det är faktiskt lättare att städa ensam än med ungar. man plockar undan, de drar fram."lägger ni en enda leksak på golvet igen i köket, så hamnar den i papperskorgen!" gormar man tillslut, för trött för att upprepa att man faktiskt moppar golvet inne i köket och att de inte kan var där då. Skrivandet får lida ja, för att försöka få ihop städande, hitta ett arbete, umgås med barnen, tvättstugan, göra mat, diska, plocka undan. Och ibland vill man faktiskt också göra annat, som att ummgås med vänner och familj och spela nåt så enkelt som tv-spel. Allt detta ska in i mitt livspussel.

Så hur andra lyckas, är för mig ett myserium. Går det på duracell batterier, eller har de en väldigt förstående andra halva??