Fick höra en kommentar en gång av min syster som läste en text jag skrivit. Hade råkat lämna den framme, vilket jag inte brukar göra i vanliga fall. Men ibland tänker man inte rikitgt.

"Men du kan ju inte sluta mitt i menningen!"
Jag har aldrig reflekterat över det, och såg det inte som konstigt.
Det är inte något jag gör varje gång, men det blir lättare att komma igång nästa gång jag skriver.
Nu vissar det sig att även en av Sveriges största författare kör samma still.
Så helt ute och cyklar är jag inte.
Det roliga med det hela är att han är den författare som jag såg upp till i tonåren. Min första idol inom skrivandet kanske man kan säga. Vem jag pratar om? Jan Guilliou.