I tidningen skriva som är en riktigt bra tidning, som jag nämt tidigare, så ger de tips i hur man ska skriva. Om man nu lider av idebrist, så ska man se till sina intressen, vad som gör en upprörd och vad man vill förändra bla. Ja, det är viktiga punkter om man lider av brist på ideer, vilket jag inte har. Vilket på ett sätt känns skönt, att ha de där.

Gick igenom punkterna en och en, och till min förvåning eller kanske inte om man verkligen sätter sig ner och tänker efter så stämde det på en. Jag skriver om det jag brinner för, jag skriver om saker som upprör mig, det som karaktärerna i manusen upplever som glädjande är saker som gör mig glad. Saker som gör dem ledsna, gör dem ledsna. Nu säger jag inte att alla går runt med samma personlighet, men alla har en bit av mig i sig. Ja, ni hänger med. Skulle aldrig falla mig in att skriva om en älskvärd person som har egenskaper jag själv föraktar. Men det är väl ganska så logiskt? Hur ska man kunna skriva om något passionerat av kärlek om man bara vill ge karaktären en stor smällkäft?! (nåja, om han är boven går det bra) Det funkar inte helt enkelt. Så på ett sätt är man ganska självutlämnande på det sätter.

Satt sen och tänkte genom manus för manus, ja det tog sin tid. Och alla handlar om något som jag passionerat brinner för(historia, new age, viktrianska tiden, indianer, indien, psykologiska bitar, kvinnans roll i samhället mm). Det som mina hjältar/hjältinnor (de får kallas så nu) får utstå är taget ur saker som jag själv skulle se som hemskt eller glädjande. För att ta exempel ur några så är utanförskap en del av dem. Är de inte utanför, så har de en känsla av det. Eller så är de annorlunda till sättet. Personen i "förhäxad" är en person som jag själv var fram till 15, även om resterande personer är påhittade.  "Ego ago"  är något av ett myserium t o m för mig själv av vad det är, vad ska det ens bli av det?? Men vissa saker ur den är saker jag själv upplevt. De två andra är påhittade till tusen, men deras känslor av att inte passa in i den mal som man lagts i, är där. Han i ett samhälle där han förväntas agera på ett visst sätt, men han gör tvärtom och folks reaktion på det. Nej, folk brukar inte reagera positivt när man förstör deras bild av en.

Den andra är likadan, han lever i ett samhälle där han förväntas ta ett visst jobb, gå i pappas fotspår. Men han gör inte det, och väljer drastiska metoder för att komma bort från en framtid utan lycka eller ens några framtidsutsikter överhuvudtaget. Han sliter sig loss från kedjorna som hållit honom fast hela hans liv, kan man säga. Han vill mer än endast kämpa för att överleva. Om han drar på sig hat och förakt för att få det han vill, och lycka så är han beredd att offra det. Han träffar en som också går emot samhällsnormen. De blir ett framgångsrikt team. Tillsammans trotsar de alla oskrivna regler som finns och som kan brytas. Men de är som två poler som dras till varandra. Utan varandra är de inte hela. Ja, han kanske är det där jag inte vågar vara. Jag är för feg för att ohämnat slänga mig ut i nåt, utan att veta vad som väntar om jag misslyckas. Det enda jag någonsin gjort så med är med det jag gör nu, skrivandet. Jag tänker chansa, och misslyckas jag totalt, så har jag iaf försökt. Sen om jag kommer få hjärtat utslitet på kuppen, så har jag iaf försökt. Men det finns många förlag att lägga sitt hopp till. Bara att ligga på spikmattan i väntan och torteras till svaret kommer. Genomborras eller befrias. Och skulle inte dessa 4 funka, så har jag alltid 76 till. Inte lika välarbetade tidsmässigt, men de finns där uppskrivna.

Jag har själv alltid känt att det jag skrivit har varit en del av mig, personligt. Så oredigerat och i småbitar så får INGEN se det. Men bearbetat och betänkt, men inte helt färdigt kan jag låta någon jag litar på läsa det. Det är på så sätt mina hjärtebarn. Hela 80 stycken. Ja, jag har tänkt på de tre saker jag skulle rädda om det brann. Vet ni vad det tre tingen är?

1. Mina manus (de ligger samlade på samma plats)
2. Barnens minnesgrejer
3. Michael Jackson sakerna. Ja de kan ersättas, iaf en del av sakerna.

Resten kan jag ersätta, men dessa saker går inte att ersätta. Självklart räddar jag barnen först, men de är inga ting. Så behöver knappst nämnas. Det är så självklart.

Men för att komma till den del som är viktig för mig, scenerna. De rekommenderar att man ska skriva i scener. Sen ska scenerna klistras ihop. Och det är precis det jag gör, och det känns skönt att jag gör rätt på något sätt. Jag har ingen ingen anning i HUR man ska göra för att få allt på plats, men jag arbetar rätt tydligen enligt de stegen. Nu ska det bara sättas ihop och redigeras. Vilket inte är det lättaste det heller. Den värsta biten återstår. Men tiden.....