Så kom dagen äntligen, tidningen Skriva släpptes.
Ivrig som jag var så tog jag bussen ner till centrum, nej jag orkade inte gå ner trotts den korta stäckan.
Bara tanken på det, sög musten ur mig. Fick panik, och nej sånt behöver jag inte. Jag försöker varva ner. Jag behöver varva ner från mitt ekorrhjul till liv, jag måste för min egen skull. När det gått som så långt som till bröstsmärtor och panikattacker så borde jag nog börja lyssna på kroppen. Så tog bussen ner för att få en chans till att varva ner den korta biten till centrum. Väl inne i affären hittade jag inte tidningen, och tvingades fråga personalen. De hade inte packat upp den än, och tänkte skicka tillbaka tidningen. De hade inte plats för tidningen i hyllan.:-O

Men hon var snäll nog att ge mig ett ex innan hon la locket på igen. Jag vart 70 lappen fattigare, men det var det värt. Såna småsaker uppskattas, för medmänsklighet har tyvärr blivit en bristvara i dagens samhälle. Så nu har jag något att gotta mig ner i några kvällar framöver. Se hur andra arbetar, och tips och kanske ideer på HUR jag ska få tiden att räcka till. Tiden är en bristvara. Vore det inte underbart att ha en klocka som stoppade klockan så att man kunde arbeta lite extra medan resten av världen stod stilla. Jäklar vad effektiv man skulle vara. Vad hetter den där björnen med gul regnrock och den där klockan???