Kärleksfullt
Blicken hon fick, kunde ha självantänt den mest ansedliga av dem alla. Den sa så mycket mer än det som redan sagts i ord under deras korta, men intensiva umgänge. Det som hade börjat med en blick, hade snabbt utvecklats. En dans, en ridtur i parken. En flirt som förljuvade livet från vissna blad, till doftande rosenblad. Det som tidigare setts som ett måste ur sociatetens synvinkel med banketter, middagar och ett glatt utåt, hade blivit något att se fram emot. Istället för ännu en säsong att genomlida i tystnad, hade genom ett trollslag, förvandlats till något underbart på bara ett ögonblick.
Den där dagen han hade borrat in blicken i henne och med panterlika steg sakta minskat avståndet mellan dem, hade förändrat allt. Beundrarskaran som ständigt omgav mrs Smithers, den vackra unga änkan från Bath, hade sedan den dagen känt segervindarna från annat håll, och en efter en dragit sig undan.
Lord Brightinton, som var känd för sina många kvinnoerövringar trotts sina unga år på 28, var trotts ryktena som gick om honom ett acceptabelt bytte på äktenskapsmarknaden. Tack vare hans förstaklassiga titel som greve, och de enorma tillgångarna i både England och Frankrike var han första pris bland de giftaslystna debutanterna och deras mödrar.
Deras möte som börjat med en presentation som ansågs allt annat än lämplig, då de inte hade någon gemensam bekant, hade snabbt blivit säsongens heta samtalsämne. Deras katt och råtta lek sågs genom societetens ögon som något av en lek och vadslagningarna var många. Alltför många. Ivrigt påhejade njöt de av leken, lika mycket som av uppmärksamheten. Om de bara vetat om följderna av det hela, hade de aldrig gett sig in i leken och låtit sig förföras av kärlekens uråldriga konst.
Nu låg han där svag, i armarna på den person han hade kommit att älska mer än självaste livet. Hon såg ner i djupet av hans havsblå ögon, med tårar i ögonen. Hur kunde allt ha gått så snett? Mannen hon älskade och som fått henne att tro på livet som något värt att leva för, låg nu döendes i hennes armar. Sakta tynnade han bort i feber och kroppsliga smärtor. Och allt hon kunde göra var att se på och försöka lindra hans besvär så gott det gick. Innerst inne visste de bägge att det var lönlöst, döden hade redan fått sitt grepp om han. Han var halvvägs inne, på vägg mot sin sista anhallt i livet.
Trotts smärtan i ögonen som ständigt gjorde sig påmind varje gång han blinkade, ville han inget hellre än att se upp på det ansikte som vårdade han så ömt. Han gjorde det med tunga ögonlock. Bara att tvinga de små musklerna att hålla ögonen öppna var en tung möda. Men han ville för allt i världen inte lämna henne ensam mer än nödvändigt. Tiden de hade kvar tillsammans var knapp och minutrarn tickade sakta neråt. Att behöva höra hennes hjärtslitande snyftningar när hon trodde att han sov, var svåra nog att tvingas stå ut med. Det gjorde mer ont än alla kroppsliga symtomer som slet i hans sargade och trötta kropp. Febern, hostan som ständigt väckte han när han äntligen lyckades somna in, värken i ögon, öron och rygg. Ömheten i huvudet och svalget och illamåendet. Allt detta kunde han leva med, om han bara slapp höra hennes höra hjärtslitande tårar varje dag.
Hade han bara haft ork att resa sig upp, hade han lagt armarna om henne och kysst henne lätt över hela ansiktet och sedan viskat "Allt kommer snart bli bra." Även om det varit en lögn, hade han sagt dessa ord. Allt för ett leende från henne. Det var inte såhär han ville se henne, sina sista dagar i livet. En rödgråten och sliten kvinna, med hängande axlar och tomma ögon som ständigt blänkte av tillbaka tryckta tårar.
Ännu en kraftig hostattack avlöste den första ,och den redan röda och ömma halsen värkte ännu mer. Kroppen ryckte till i flertal kraftiga spasmer, innan den kraftlöst föll ner på kudden igen. Luften var knapp, och bara att slänga sig på sidan för att få luften att räcka till vid hostattackerna var nog för att tömma han på hans sista krafter. Han orkade inte länge till.
"Lucy?" Väste han hest fram, knappt hörbart och lätt huvudet falla åt sidan för att se på henne en sista gång. Trots att han försökte få fram ett leende, vart det inte mer än en muskelryckning.
Stora skrämda ögon möte hans. Hon visste.
"Ja, Endymion?" En ensam tår föll tyst nedför hennes kind.
"Jag..." ännu en hostattack värre än den förra, påbörjade där den första tagit vid.
"Schh. Vila nu älskling, du kommer snart bli bra." Hon smekte med skakiga händer undan hans lugg från hans febriga panna samtidigt som tårarna föll nedför kinderna i en strid ström. De gick inte längre att hindra. Hon visste, slutet var nära. Det hon förträngt nu i över en veckas tid, var sluterligen här.
"Du visste. Var inte rädd" lyckades han anfådd få fram och drog tungt efter andan , innan han blundade för att lindra den brännande känslan i ögonen. Han ville sträcka ut en hand, och torka bort tårarna från hennes kinder. Men krafterna räckte inte riktigt till. Istället låg han hjälplöst och kände krafterna rinna ur han.
"Ja, men inte såhär. Inte nu. Jag älskar dig, Mio!" Nästan skrek hon desperat ut och föll ihop i en hög på fåtöljen som hon suttit i sen febern fått ett grepp om hans kropp 8 dagar tidigare. Med händerna knäppta framför ansiktet, bad hon tyst till gud att ge han nåd. Om hon innan hade försökt behärska sig och kväva snyftningarna som ständigt var närvarande, så gav hon nu fri utlopp för dem. "Mio, jag älskar dig. Ge inte upp. Snälla jag ber dig"
Men inget svar kom från sängen, istället mötes hon av total tystnad.
"Mio?" viskade hon ynkligt innan hon sakta tittade upp igen, rädd för vad hon skulle finna. Men han rörde sig inte. Handen som tidigare legat utsträckt mot henne, men med en lätt knyten näve i ett försök att hålla hennes hand, låg nu en livlös rest av hans kropp. Fortfarande med svettpärslor i den rödflammiga hyn och slutna ögon sträckt Lucy med skakig hand fram den mot hans panna. Rädd för att andas, höll hon andan medan hon smekte hans kind försiktigt. En rörelse som tidigare fått hans klarblå ögon att trött titta upp på henne. Men nu möttes hon av absolut ingenting. Inte så mycket som ett andetag på att han känt hennes rörelse.
"Endymion, snälla! Sluta nu! Titta på mig! Endymion?" Men hur mycket hon är bad och ruskade om han i ett försök att få tillbaka han, rörde han sig inte. Han förblev lika stilla som innan. Tanken på att aldrig någonsin mer få se hans klara blå ögon le mot henne med det där leendet som endast var avsett för henne, eller att varje morgon vakna till en kyss i nacken,vart som ett knivhug i bröstet.
Långsamt drog kröp hon upp jämsides med Endymion och la huvudet på hans axel. Ett tomt skall av det som en gång varit henne man. Om hon hoppades höra hans skämtsamma skratt, eller återigen höra hans starka hjärtslag visste hon inte. Hon bara låg där och stirrade tomt framför sig, stillsamt gråtande. Tänkte tillbaka på allt de fått dela. Hur han redan första dagen efter att de blivit presenterade för varandra, hade bjudit ut henne på en tidig ridtur i parken. Bakom buskarna hade han leende dukat upp en frukot värdig en drottning. "Till den mest älskvärda damerna av dem alla." innan han hade snott åt sig en kyss. Och älskvärd hade hon känt sig, sen den dagen. Han hade behandlat henne som om hon vore hans allt.
Med minnet av Endymion skrattande, och med ögon dansande av otyg i parken den där dagen, somnade hon med ett leende på läpparna. Hur länge hon låg där visste hon inte. Men när hon vaknade nästa gång, lyste solen in genom de höga fönstrena. Kroppen hon tidigare legat mot hade blivit kall. Utan ett ord, reste hon sig upp till sittande, och kysste han på munnen en sista gång.
"Sov så gott min älskade. Tills vi ses igen. Ta hand om mitt hjärta åt mig, jag kommer snart och hämtar det."