Skrivandet måste få ta plats
Ja, det påstår iaf bloggaren Desiree, som skriver att man får dela ut hushållssysslorna, för att ens skrivande ska få plats i vardagen. Men hur ska det gå till?? Jag finner ingen tid till att dela ut sysslor. Pappan hjälper inte till, barnen är för små. Oki de städar på sitt rum, men sen är det stopp. Jag kan inte begär att de dukar, eller gör mat. På tok för små som sagt. Så tills vidare FÅR jag skriva när barnen sover. Även om jag då är sjukt trött.
Älska din fiende av Jude Deveraux
Den första bok jag läste av Jude Deveraux, var "älska din fiende". Jag var 17 år gammal och på jakt efter en riktigt sliskig romantisk historisk bok. Inte det lättaste att hitta i en affär här i Sverige. I flera timmar traskade jag runt i den enorma butiken och vände på bok efter bok. Denna bok kom jag att fastna för. Bilden och titeln lätt lovande, för vad jag letade efter. Baksidans text bekräftade det bara.
Handling
"Hon kom till honom som en dyrbar gåva, en naken ängel inrullad i en matta. Miles Montegomery ser hennes långa, honungsfärgade hår, tittar in i hennes gröna ögon och är förlorad. Men Elizabeth ger inte efter för honom. Hon är sedan barnsben van att akta sig för män. Män är hatiska, våldsamma och hon känner enbart förakt för dem. Elizabeth tror inte att hon är kapabel att känna kärlek. Men Miles är inte lik någon annan. Han förstår att hennes känslokyla är ett skydd mot omvärlden, och han ser såren i hennes själ. Han vet att han kan få henne att våga älska. Men de har omvärlden mot sig. Miles familj är fiender till Elizabeths familj, och deras kärlek är dömd till undergång. Runt dem rasar blodsfejden mellan släkter med våldtäkter, mord och förräderi."
Mina Tankar
Ja, ni ser. Rena rama Romeo och Juliette. Och bättre blev det. jag vart såld, jag vart frälst av familjen Montegomery. Efter denna blev det bara fler böcker av henne. Än så länge har jag hunnit igenom halva boksamlingen.
Men tillbaka till boken. Jag vet med all säkerhet att det var Miles jag föll för i boken. Hans sätt att se på världen med hopp, hans empati och förståelse för mänskligheten, och Elizabeth mörkare syn på livet. I motvind kämpar de för att mötas halvägs i den nästintill omöjliga situationen de befinner sig i.
Mörkrädd av Andreas Roman
Handling
Boken handlar om David som är sjukligt mörkrädd, så till den grad att den styr hans liv. Han börjar på Terapi för att komma över sin skräck, och det sista steget i behandlingen är att han ska bo i en stuga ute i skogen alldeles ensam. Långt bort från civilasationen.
För de flesta borde detta vara en enkel match, men för David blir varje skymning en mardröm. Mörkret finns i hörnet och sträcker sig efter honom. Det knackade på väggarna, någon ville in. Och var det inte någon som just gick förbi där utanför?
Mina tankar
Jag hörde först talas om Andreas Romans bok "Mörkrädd", via min syster. Hon hade laddat ner den till sin mobil via Storytel. Jag var skeptisk till en början, då jag läst två utav hennes tidigare rekommendationer. De var inte bra! men Storyn lätt intressant i detta fall.
"Språket är väl inte sådär stelt och fyrkantigt som många böcker är?" Ja, jag KRÄVER att språket är mer än bra skrivet. Men syrran försäkrade att det inte var så, och jag traskade ner till den lokala bokhandeln fortfarande tveksam. Den fanns inte inne. De väntade in nya, sa de. Men boken tog ständigt slut. I april 2011 hittade jag den ÄNTLIGEN. Tog den sista. Och även fortsättningen på boken. Tog denna bok ständigt slut, så kunde del två göra likadant. Jag såg inte fram emot en lika lång jakt IGEN.
Först tänkte jag strunta i att läsa boken, av flera anledningarn. Inte bara för min systers dåliga smak, utan även för att jag själv fortfarande i vuxen ålder är mörkrädd. Därav min systers rekommendation kanske?
Jag är inte sådär sjukligt mörkrädd, som jag var i barndomen, fram till dess att barnen föddes. Då kunde jag inte passera ett mörkt rum utan att pulsen for iväg och jag fick svårt att andas. Var det inte någon där inne som stirrade ut en? Nu är det mer så att jag ogärna går in i ett mörkt rum, om jag inte måste. Jag kan klara av det om jag måste in, men jag undviker det helst. Flyr så fort jag kan från det mörka området. Ni kan bara tänka er hur jag reagerade när det vart planerat strömavbrott(men som jag självklart glömt bort)? Mitt i sagoläsningen den vintern, så vart det kolsvart. Paniken kom krypande och satt och kallsvettades.
Men jag tog iaf mod till mig och boken vart bra! Mer än bra! Men inte sådärgastkrammande så att man satt som på nålar från sida ett, som syrran sagt. Hon hade knappt kunna sova. Nej, spänningen byggdes upp. Man kastas in i handlingen och för mig vart boken något av ett igenkännande. Hans barndomsminnen från mörkret kunde lika gärna vara mina. Hur han gnaggde sönder påslakanen, och hur garderoben ständigt gled upp. Vid slutet måste jag erkänna, då stod håret i nacken på mig.
Denna bok var riktigt bra. Sträckläste den på tre dagar. Kunde helt enkelt int lägga ifrån mig boken. Även om språket var lite fattigt, så täckte handlingen upp det väldigt bra!
Först tänkte jag strunta i att läsa boken, av flera anledningarn. Inte bara för min systers dåliga smak, utan även för att jag själv fortfarande i vuxen ålder är mörkrädd. Därav min systers rekommendation kanske?
Jag är inte sådär sjukligt mörkrädd, som jag var i barndomen, fram till dess att barnen föddes. Då kunde jag inte passera ett mörkt rum utan att pulsen for iväg och jag fick svårt att andas. Var det inte någon där inne som stirrade ut en? Nu är det mer så att jag ogärna går in i ett mörkt rum, om jag inte måste. Jag kan klara av det om jag måste in, men jag undviker det helst. Flyr så fort jag kan från det mörka området. Ni kan bara tänka er hur jag reagerade när det vart planerat strömavbrott(men som jag självklart glömt bort)? Mitt i sagoläsningen den vintern, så vart det kolsvart. Paniken kom krypande och satt och kallsvettades.
Men jag tog iaf mod till mig och boken vart bra! Mer än bra! Men inte sådärgastkrammande så att man satt som på nålar från sida ett, som syrran sagt. Hon hade knappt kunna sova. Nej, spänningen byggdes upp. Man kastas in i handlingen och för mig vart boken något av ett igenkännande. Hans barndomsminnen från mörkret kunde lika gärna vara mina. Hur han gnaggde sönder påslakanen, och hur garderoben ständigt gled upp. Vid slutet måste jag erkänna, då stod håret i nacken på mig.
Denna bok var riktigt bra. Sträckläste den på tre dagar. Kunde helt enkelt int lägga ifrån mig boken. Även om språket var lite fattigt, så täckte handlingen upp det väldigt bra!
Mer bibliotek, men nu i svart
Hittade ännu ett fint bibliotel. Detta mer verklighetstroget.
HET Michael Jackson dröm
Varför har man inte såna underbara drömmar varje dag?
Snacka om att vakna med ett leende på läpparna, även om jag vart lite besviken att vakna när det väl hetade till. Haha
Kunde inte Mary väntat med sin frukost sisådär 5 minuter till den där dagen?
Men låg efter att ha skruvat mig hela natten, och drömde på ideer som vanligt.
Så mitt i allt kom denna underbara dröm sänd från ovan.
Ibland är han där uppe givmild, eller vad säger ni?
Började med att jag och barnen som var i den ålder de är idag, sprang runt på någon parkinhängnad på gräsmattan till Disneyworld. Vi sken ikapp alla tre. Där det fanns platser med lä, en liten stig som skiljde och ett "litet" hus i avkanten av "stigen".
Helt plötsligt från att glada i hågen ha gått mot Disneyland, så hade vi hamnat på Neverland.
Hur hamnade vi där? Ingen aning. Drömmar brukar inte vara logiska direkt.
Det var inte så slutet som det sägs.
Utan där hade de kalas för Jonathan som fyllde år. Och det var andra mammors barn med också.
Totalt var det 9 barn i deras ålder.
Det stod stolar uppställda i 3 gånger 3, och en clown underhöll dem.
De andra mammorna 4 låg alla på solstolar under den stora taket i bikini (var som ett tak bara som bars upp av fjälkar). Jag kunde för allt i världen inte fatta varför de låg och solade i total skugga. Solen skulle inte direkt lyckas tränga igenom plåttaket. Men det var deras ide, de fick ligga och frysa där i skuggan om de ville.
Jag kom sist till denna vuxenhörna. Men alla stolar var upptagna.
De låg alla och försökte se vackra ut, fattade inte riktigt varför till en början tills jag satte mig ner på en filt som låg utbred på gräsmattan. Satt där lätt ihopkruppen med knäna uppdragna och luttade mig mot stolpen och tittade drömmande mot fältet där barnen lekte. Till skillnade mot de andra var jag och mannen på gräsmattan de enda som inte låg halvnakna, eller pratade för den delen heller.
Han i svart byxor, och en storlek för stor hoddy, men lyvan upppfälld där han låg på mage på en svart filt. Med hakan placerad på händerna. Till dessa hade han sina klassiska svart skor. De om något borde ha avslöjat, men nej den tanken slog mig aldrig.
Jag i ett par svarta jeans capris, flip flops och min svarta hoddy jag med. Ni som sett min nyaste hoddy med paljetter vet vilken jag menar.
Så satt jag i ett tag tills jag märkte att mannen på marken rörde sig och de andra mammorna inte verkade tystna i sin konversation.. De fortsätte tvärtom att prata kläder, städtips och allt vad nu hemmafruar pratade om.
Först då tittade jag ner på mannen som jag tidigare nästan klivit över för att komma till den enda lediga platsen. Jag vart mållös. Men sitt svart hår som ramade in hans ansikte och svarta täckande solglassögon, och vit hy gick det inte att ta miste på vem mannen framför mig var.
Jag kunde inte sluta stirra och när jag väl insåg det så lyckades jag fira av ett leende som mest vart till ett nervöst flin och rodnaden spred sig över hela kroppen. Herre gud, vart det inte väldigt varmt helt plötsligt?
"Hi" lyckade jag ändå få fram.
Leendet kunde jag inte sudda bort, inte heller sluta glo på mannen framför mig.
Jag vart som förtrollad. Trotts solglassögonen kändes det som om hans blick såg rätt igenom mig.
"Hi" Fick jag tillbaka.
Han reste på sig och blicken som fortfarande inte släppte mig för en sekund, tycktes bli intensivare.
"Hi, im Michael. Nice to meet you" Hans hans sträckte sig försiktigt mot mig, och inväntade att jag skulle ta dem.
"Linda", och om jag inte sett fånig ut innan så gjorde jag det nu med en slapp hand som inte riktigt tycktes hitta sitt mål. Jag var för fokuserad att stirra på hans ansikte. Men på något sätt fick jag faktiskt tag i hans hand och höll fast i den. Men han tycktes inte ha något emot det. Han gjorde ingen ansatts till att dra sig undan.
Utan där satt vi båda kläda i svart från topp till tå och log till varandra.
Han mer vackert än en själv som kämpade med att få känslorna som åkte berg och dalbana och mest såg fånig ut i sina försök att göra sig vacker.
Ordet smälta som vax i hans händer, fick plötsligt en väldigt tydlig bild.
Jag höll bokstavligen på att smälta bort, men trotts detta ville jag för allt i världen inte släppa hans hand.
Jag ville sitta såhär för evigt, trotts att hjärtat hotade att hoppa ur bröstkorgen och det var svårt att andas.
Men Michael tog den verkligheten från mig. Han släppte min hand försiktigt.
Vilket inte var något större problem, då mitt grepp hade varit löst och jag hade varit rädd att röra mig han.
Tänk om jag uppfattades för tafatt och desperat?
Motvilligt släppte jag hans hans och händerna tog ett grepp om knäna igen.
Vad skulle jag säga? Ville inte verka barnslig och naiv.
Hjärnan gick på högvarv medan jag ferillt försökte komma på något att säga.
Tystnaden skulle ha varit pinsam, om han inlett samtalet igen.
"Is that you kids?" Frågade han med sin sametslena röst och tittade mot barnen.
Självklart han visste vilka de var, de andra hade han antagligen redan blivit presenterade för då vi kommit inrusandes i sista stund. Mer behövdes inte utan, efter det flött samtalet på.
Eller han snarare frågade, jag svarade och ställde motfrågor..
Det tyckte bara vara vi i världen.
Allt annat runtomkring oss bleknade bort.
Men hur kunde det inte vara så?
Det var ändå Michael Jackson framför mig som satt med benen i kors.
Han prat om barns godhet, om världens problem och hans uppenbara instresse för just mig och mina planer här i Los Angelos. Han kunde verkligen konsten att få en att känna sig speciell.
Men pratet kunde inte vara i evigheter, jag var ändå här med barnen.
Och det var det som fick mig att vakna ur min rosa lilla bubbla.
Mary ropade att hon ville ha något ur väskan som stod inne i huset.
Och det var inte annat än att stammande ursäkta sig och gå efter det som behövdes.
Den rosa kronan, som skulle has på bums.
Svävande på rosa moln gick jag med skakiga knän mot huset som låg precis intill och gick med målinriktade steg mot väskan. Men jag kunde knappast gå ut än. Hjärtat slog fortfarande oroande fort och jag var så nervös att jag höll på att spy. Jag behövde bara två minuter för mig själv för att samla tankarna innan jag skulle möta barnen igen. Jag behövde de där dyrbara två minutrerna för att kunna möta hans blick . Han skulle med all säkerhet sitta där och titta efter en. Skulle jag klara av att se hans skönhet igen utan att svimma, behövde jag bara få andas ut. Så där stod jag lutad mot vägen, blundades och tog djupa andetag medan jag kramapktigt kramade kronan. Ord som "skärp dig, du är en vuxen kvinna nu. Ingen fjortis som svimmar om vartannat" kom ständigt tillbaka. För inte kunde någon över 25 ha god lust att slänga sig över sin idol och slita av han kläderna? Eller kunde man?
Jag var för fokuserad på att klara av fjärilarna i magen att jag inte hörde stegen som kom mot mig.
"Are you okey?" hörde jag hans röst ställa, bara någon meter från mig.
Jag hade inte alls förväntat att han skulle följa efter mig. Det var bara något man drömt om i alla otala år sen man sett han förförande vickat på höfterna och juckande rörelser till "Come together".
Jag öppnade försiktigt ögonen och han tog andan ur en fullständigt.
Vacker som en ängel, trotts svarta kläder. Hur hade hade han inte sett ut i den där vita kavajen och de där byxorna som smett åt.
Men nu stod han faktiskt framför mig, med solglassögonen i ena handen.
Jag drunknade.
De där ögonen hade man många gånger i tonåren stirrat rätt in i olika postrar och drömt sig bort.
Men att faktiskt ha han framför sig, så nära att man kunde sträcka sig efter han var bara för bra för att vara sant.
Fjärilarna återkom nu med full kraft. Och orden övergav en återigen.
Vi var ensama i huset, var allt som slog mig.
Vad jag faktiskt kommit in för att göra, hade jag glömt bort så fort han ställde den där frågan.
"Put that aside for a minute, i want to show you something."
Jag kunde inte annat än nicka och la försiktigt ner den rosa plastkronan utan att släppa han med blicken.
Med de orden la han ena handen på höften och den andra på höger axel och ledde en sakta framåt.
Jag vågade inte kolla bak, tänk om jag vaknde ur min dröm?
Om inte annat, ville jag inte släppa hudkontakten jag hade.
Handen brände håll på min huden.
Jag njöt i fulla drag. Jag skulle ha följt han till världens ände om han bett mig.
Sen stannade han och bröt kontakten, och med det vaknade jag ur mig drömska tillstånd.
VArt hade han lett mig? Allt jag såg var en tavla och en dörr precis framför mig.
Jag tittade osäkert bak på Michael. Osäkerheten måste ha synts, för han log sitt klassiska leende och sa bara
"Open the door".
Med osäkra steg öppnade jag dörren och klev in till ett litet rum, fullt av diverse prydnadssaker. Men allt jag såg var sängen. Om det var en tavla eller något sådant han ville få mig att se hade han misslyckats.
Att ha sängen framför sig och Michael bakom sig gjorde det omöjligt att tänka och se annat.
Vet inte hur länge jag stod och tittade på den där sängen, fortfarande kämpandes med fjärilar och andningen och hjärtat som hoppade oroande fort nu. Men på något sätt lyckades jag vända mig om, och mötes av Michaels ansikte bara cm från mitt eget.
Innan jag visste ordet av det hade han lagt armarna om min midja och kysste mig försiktigt till en början.
Nästan som om han vore rädd för att jag skulle dra mig ur. Men det var det sista jag tänkte på.
Istället fördjupade jag kyssen, och la armarna om hans hals.
Men han var inte nöjd på långa vägar, inet jag heller.
Jag skulle hamna i den där sängen, om jag så fick puta ner han ditt och binda fast han.
Men det behövdes ingen övertalning från min sida.
Han var lika ivrig som jag, och hans läppar gick utforskande neråt, och kysste den pulserande ådran bakom örat, innan han fortsatte neråt. Fortfarande kyssanade varenda punkt längst halsen samtidigt som han drog ner tröjan och masserade lekte med bröstvårtorna med ena tummen
Knäna hotade vika sig under en,men trotts detta drog jag han närmare.
Allt jag ville ha var mer. Jag ville känna varenda del av han tryckt mot mig.
Jag ville bli ett med han.
Stönande och flämtade hängde vi fast vid varandra, ivriga att slita av varandra kläderna.
Hela kroppen skrek av lycka och jag gjorde mitt bästa i att klänga mig fast runt hans hals.
Men där bröts allt. Små steg närmade sig, men det hade vi totalt missat i vårt upphetsade tillstånd.
"Mamma, var e du?"
Hördes nu precis utanför dörren.
Det var nog för att bryta förtrollningen.
Båda slet vi oss motvilligt från varandra.
Men vi var långt ifrån tillfredsställda.
Blickarna vi gav varandra sa mer än tusen ord.
Dörren öppnas......
Snacka om att vakna med ett leende på läpparna, även om jag vart lite besviken att vakna när det väl hetade till. Haha
Kunde inte Mary väntat med sin frukost sisådär 5 minuter till den där dagen?
Men låg efter att ha skruvat mig hela natten, och drömde på ideer som vanligt.
Så mitt i allt kom denna underbara dröm sänd från ovan.
Ibland är han där uppe givmild, eller vad säger ni?
"The begining of the dream"
Började med att jag och barnen som var i den ålder de är idag, sprang runt på någon parkinhängnad på gräsmattan till Disneyworld. Vi sken ikapp alla tre. Där det fanns platser med lä, en liten stig som skiljde och ett "litet" hus i avkanten av "stigen".
Helt plötsligt från att glada i hågen ha gått mot Disneyland, så hade vi hamnat på Neverland.
Hur hamnade vi där? Ingen aning. Drömmar brukar inte vara logiska direkt.
Det var inte så slutet som det sägs.
Utan där hade de kalas för Jonathan som fyllde år. Och det var andra mammors barn med också.
Totalt var det 9 barn i deras ålder.
Det stod stolar uppställda i 3 gånger 3, och en clown underhöll dem.
De andra mammorna 4 låg alla på solstolar under den stora taket i bikini (var som ett tak bara som bars upp av fjälkar). Jag kunde för allt i världen inte fatta varför de låg och solade i total skugga. Solen skulle inte direkt lyckas tränga igenom plåttaket. Men det var deras ide, de fick ligga och frysa där i skuggan om de ville.
Jag kom sist till denna vuxenhörna. Men alla stolar var upptagna.
De låg alla och försökte se vackra ut, fattade inte riktigt varför till en början tills jag satte mig ner på en filt som låg utbred på gräsmattan. Satt där lätt ihopkruppen med knäna uppdragna och luttade mig mot stolpen och tittade drömmande mot fältet där barnen lekte. Till skillnade mot de andra var jag och mannen på gräsmattan de enda som inte låg halvnakna, eller pratade för den delen heller.
Han i svart byxor, och en storlek för stor hoddy, men lyvan upppfälld där han låg på mage på en svart filt. Med hakan placerad på händerna. Till dessa hade han sina klassiska svart skor. De om något borde ha avslöjat, men nej den tanken slog mig aldrig.
Jag i ett par svarta jeans capris, flip flops och min svarta hoddy jag med. Ni som sett min nyaste hoddy med paljetter vet vilken jag menar.
Så satt jag i ett tag tills jag märkte att mannen på marken rörde sig och de andra mammorna inte verkade tystna i sin konversation.. De fortsätte tvärtom att prata kläder, städtips och allt vad nu hemmafruar pratade om.
Först då tittade jag ner på mannen som jag tidigare nästan klivit över för att komma till den enda lediga platsen. Jag vart mållös. Men sitt svart hår som ramade in hans ansikte och svarta täckande solglassögon, och vit hy gick det inte att ta miste på vem mannen framför mig var.
Jag kunde inte sluta stirra och när jag väl insåg det så lyckades jag fira av ett leende som mest vart till ett nervöst flin och rodnaden spred sig över hela kroppen. Herre gud, vart det inte väldigt varmt helt plötsligt?
"Hi" lyckade jag ändå få fram.
Leendet kunde jag inte sudda bort, inte heller sluta glo på mannen framför mig.
Jag vart som förtrollad. Trotts solglassögonen kändes det som om hans blick såg rätt igenom mig.
"Hi" Fick jag tillbaka.
Han reste på sig och blicken som fortfarande inte släppte mig för en sekund, tycktes bli intensivare.
"Hi, im Michael. Nice to meet you" Hans hans sträckte sig försiktigt mot mig, och inväntade att jag skulle ta dem.
"Linda", och om jag inte sett fånig ut innan så gjorde jag det nu med en slapp hand som inte riktigt tycktes hitta sitt mål. Jag var för fokuserad att stirra på hans ansikte. Men på något sätt fick jag faktiskt tag i hans hand och höll fast i den. Men han tycktes inte ha något emot det. Han gjorde ingen ansatts till att dra sig undan.
Utan där satt vi båda kläda i svart från topp till tå och log till varandra.
Han mer vackert än en själv som kämpade med att få känslorna som åkte berg och dalbana och mest såg fånig ut i sina försök att göra sig vacker.
Ordet smälta som vax i hans händer, fick plötsligt en väldigt tydlig bild.
Jag höll bokstavligen på att smälta bort, men trotts detta ville jag för allt i världen inte släppa hans hand.
Jag ville sitta såhär för evigt, trotts att hjärtat hotade att hoppa ur bröstkorgen och det var svårt att andas.
Men Michael tog den verkligheten från mig. Han släppte min hand försiktigt.
Vilket inte var något större problem, då mitt grepp hade varit löst och jag hade varit rädd att röra mig han.
Tänk om jag uppfattades för tafatt och desperat?
Motvilligt släppte jag hans hans och händerna tog ett grepp om knäna igen.
Vad skulle jag säga? Ville inte verka barnslig och naiv.
Hjärnan gick på högvarv medan jag ferillt försökte komma på något att säga.
Tystnaden skulle ha varit pinsam, om han inlett samtalet igen.
"Is that you kids?" Frågade han med sin sametslena röst och tittade mot barnen.
Självklart han visste vilka de var, de andra hade han antagligen redan blivit presenterade för då vi kommit inrusandes i sista stund. Mer behövdes inte utan, efter det flött samtalet på.
Eller han snarare frågade, jag svarade och ställde motfrågor..
Det tyckte bara vara vi i världen.
Allt annat runtomkring oss bleknade bort.
Men hur kunde det inte vara så?
Det var ändå Michael Jackson framför mig som satt med benen i kors.
Han prat om barns godhet, om världens problem och hans uppenbara instresse för just mig och mina planer här i Los Angelos. Han kunde verkligen konsten att få en att känna sig speciell.
Men pratet kunde inte vara i evigheter, jag var ändå här med barnen.
Och det var det som fick mig att vakna ur min rosa lilla bubbla.
Mary ropade att hon ville ha något ur väskan som stod inne i huset.
Och det var inte annat än att stammande ursäkta sig och gå efter det som behövdes.
Den rosa kronan, som skulle has på bums.
Svävande på rosa moln gick jag med skakiga knän mot huset som låg precis intill och gick med målinriktade steg mot väskan. Men jag kunde knappast gå ut än. Hjärtat slog fortfarande oroande fort och jag var så nervös att jag höll på att spy. Jag behövde bara två minuter för mig själv för att samla tankarna innan jag skulle möta barnen igen. Jag behövde de där dyrbara två minutrerna för att kunna möta hans blick . Han skulle med all säkerhet sitta där och titta efter en. Skulle jag klara av att se hans skönhet igen utan att svimma, behövde jag bara få andas ut. Så där stod jag lutad mot vägen, blundades och tog djupa andetag medan jag kramapktigt kramade kronan. Ord som "skärp dig, du är en vuxen kvinna nu. Ingen fjortis som svimmar om vartannat" kom ständigt tillbaka. För inte kunde någon över 25 ha god lust att slänga sig över sin idol och slita av han kläderna? Eller kunde man?
Jag var för fokuserad på att klara av fjärilarna i magen att jag inte hörde stegen som kom mot mig.
"Are you okey?" hörde jag hans röst ställa, bara någon meter från mig.
Jag hade inte alls förväntat att han skulle följa efter mig. Det var bara något man drömt om i alla otala år sen man sett han förförande vickat på höfterna och juckande rörelser till "Come together".
Jag öppnade försiktigt ögonen och han tog andan ur en fullständigt.
Vacker som en ängel, trotts svarta kläder. Hur hade hade han inte sett ut i den där vita kavajen och de där byxorna som smett åt.
Men nu stod han faktiskt framför mig, med solglassögonen i ena handen.
Jag drunknade.
De där ögonen hade man många gånger i tonåren stirrat rätt in i olika postrar och drömt sig bort.
Men att faktiskt ha han framför sig, så nära att man kunde sträcka sig efter han var bara för bra för att vara sant.
Fjärilarna återkom nu med full kraft. Och orden övergav en återigen.
Vi var ensama i huset, var allt som slog mig.
Vad jag faktiskt kommit in för att göra, hade jag glömt bort så fort han ställde den där frågan.
"Put that aside for a minute, i want to show you something."
Jag kunde inte annat än nicka och la försiktigt ner den rosa plastkronan utan att släppa han med blicken.
Med de orden la han ena handen på höften och den andra på höger axel och ledde en sakta framåt.
Jag vågade inte kolla bak, tänk om jag vaknde ur min dröm?
Om inte annat, ville jag inte släppa hudkontakten jag hade.
Handen brände håll på min huden.
Jag njöt i fulla drag. Jag skulle ha följt han till världens ände om han bett mig.
Sen stannade han och bröt kontakten, och med det vaknade jag ur mig drömska tillstånd.
VArt hade han lett mig? Allt jag såg var en tavla och en dörr precis framför mig.
Jag tittade osäkert bak på Michael. Osäkerheten måste ha synts, för han log sitt klassiska leende och sa bara
"Open the door".
Med osäkra steg öppnade jag dörren och klev in till ett litet rum, fullt av diverse prydnadssaker. Men allt jag såg var sängen. Om det var en tavla eller något sådant han ville få mig att se hade han misslyckats.
Att ha sängen framför sig och Michael bakom sig gjorde det omöjligt att tänka och se annat.
Vet inte hur länge jag stod och tittade på den där sängen, fortfarande kämpandes med fjärilar och andningen och hjärtat som hoppade oroande fort nu. Men på något sätt lyckades jag vända mig om, och mötes av Michaels ansikte bara cm från mitt eget.
Innan jag visste ordet av det hade han lagt armarna om min midja och kysste mig försiktigt till en början.
Nästan som om han vore rädd för att jag skulle dra mig ur. Men det var det sista jag tänkte på.
Istället fördjupade jag kyssen, och la armarna om hans hals.
Men han var inte nöjd på långa vägar, inet jag heller.
Jag skulle hamna i den där sängen, om jag så fick puta ner han ditt och binda fast han.
Men det behövdes ingen övertalning från min sida.
Han var lika ivrig som jag, och hans läppar gick utforskande neråt, och kysste den pulserande ådran bakom örat, innan han fortsatte neråt. Fortfarande kyssanade varenda punkt längst halsen samtidigt som han drog ner tröjan och masserade lekte med bröstvårtorna med ena tummen
Knäna hotade vika sig under en,men trotts detta drog jag han närmare.
Allt jag ville ha var mer. Jag ville känna varenda del av han tryckt mot mig.
Jag ville bli ett med han.
Stönande och flämtade hängde vi fast vid varandra, ivriga att slita av varandra kläderna.
Hela kroppen skrek av lycka och jag gjorde mitt bästa i att klänga mig fast runt hans hals.
Men där bröts allt. Små steg närmade sig, men det hade vi totalt missat i vårt upphetsade tillstånd.
"Mamma, var e du?"
Hördes nu precis utanför dörren.
Det var nog för att bryta förtrollningen.
Båda slet vi oss motvilligt från varandra.
Men vi var långt ifrån tillfredsställda.
Blickarna vi gav varandra sa mer än tusen ord.
Dörren öppnas......
SEN VAKNADE JAG!!!!!
AHHH!!
Alltså gud där uppe, så grym får man fan inte vara!!!
Här hade jag mina drömmars dröm och jag vaknar!!!
Du kunde inte ha fastspolat den sista biten eller så att man åtminstone kom till kritan?
Nog att jag vaknade när dottern stod vid sidan om och sa: "mamma"
Allt jag i mitt förvirrade tillstånd, och något upphetsade tillstånd fick fram var ett grötigt "va?", medan jag kämpade med att få upp ögonen.
La även in detta inlägg i min andra blogg för en evighet sen. Men då i mer fan anda. Bildmässigt så är bilderna i det här inlägget mer "rumsrent", eller vad man nu ska kalla det. :-D
AHHH!!
Alltså gud där uppe, så grym får man fan inte vara!!!
Här hade jag mina drömmars dröm och jag vaknar!!!
Du kunde inte ha fastspolat den sista biten eller så att man åtminstone kom till kritan?
Nog att jag vaknade när dottern stod vid sidan om och sa: "mamma"
Allt jag i mitt förvirrade tillstånd, och något upphetsade tillstånd fick fram var ett grötigt "va?", medan jag kämpade med att få upp ögonen.
La även in detta inlägg i min andra blogg för en evighet sen. Men då i mer fan anda. Bildmässigt så är bilderna i det här inlägget mer "rumsrent", eller vad man nu ska kalla det. :-D
12 års arbete
12 års arbete är det som håller på att bearbetas. Det ska bakas ihop, och byggas ut. Förstå vilket arbete?!
Därför det tar den tid det tar. Har jag hållit på att slänga ut ideer på ett papper så länge så vill jag ha det bra gjort också. Halvbra är aldrig bra nog. Men så blir man aldrig tryckt heller. Endast det bästa dugger då.
Därför det tar den tid det tar. Har jag hållit på att slänga ut ideer på ett papper så länge så vill jag ha det bra gjort också. Halvbra är aldrig bra nog. Men så blir man aldrig tryckt heller. Endast det bästa dugger då.
Jag vet inte vad jag gör för konstigt. Haha. Men bjuder på den iaf. Så att ni fattar. Papper och penna var med redan då. Här låg jag i syrrans gamla lägenhet och skrev. Ingen har fått läsa de där anteckningarna av en anledning. De är inte färdiga än. Som färdigt kommer de få läsa igenom. Men innan dess är det BIG NO NO.
Tar en funderar paus
Jag har inte ens orkat skriva något på novellen. Mer rättningar, eller skriva på ett lika jobbigt kapitel 2. Det är ett enda stort pysslande med dessa två kapitel. Blir som sagt lättare på kapitel 3 och fyra. Där är det en röd tråd och jag behöver bara få över det från papper till datorn. Kanska tar en stund efter att jag duschat och småplockat lite. We will see! Får se hur pigg skalleknoppen är. Kapitel 1, tar vi tag i imorgon. Då har jag fått grubbla lite på hur det ska vara. Fem dagar, mer exakt. Låta det vara för att kunna se klart på det sen igen. Behövs nog. Tills dess, läser jag lite annat och funderar på hur det ska byggas upp. Bara ibland sådär. För helt kan jag inte släppa den.....
Eller så var vi inte alls klara
Fick ett omdöme på "Orientens fantomtjuv" och den fick några punkter påpekade. Några så självklara att jag borde ha upptäckt dem själv. Några för mig nya. Men jag vet precis vad som ska hända, och hur alla karaktärer fungerar och reagerar vid olika situationer. Så genomarbetad är den i huvudet. Så gör jag en miss, så kan jag läsa genom raderna. Men det kan inte andra läsare som inte är lika insatta. Med det i huvudet, så ska jag sätta mig ner på måndag igen. Så med det i åtanke måste jag börja arbeta på den igen. Men ska innan dess skriva ner kapitel 2 innan jag tar tag i redigeringen igen. Behöver skriva lite av lust igen innan jag tar tag i skitjobbet, eller vad man nu ska kalla redigeringen. So here we go again. Men jag vet iaf vart jag ska vänta mig för att få den slutgiltiga läsningen. Tanken är att en lektör ska gå igenom det hela(vilket hon är). Kosta vad det kosta vill. På något sätt ska jag få ihop pengarna. Jag ska bli tryckt en vacker dag, även om det dröjer 10 år innan jag kommer ditt. Det får ta den tid det tar, även om jag saknar tålamod när jag verkligen brinner för något. Även om jag hoppas att det går fortare än så. Skam den som ger sig. :-)
Ego Ago - kapitel 1
Även denna skriver jag på lite allteftersom. Vet inte ens vad som ska hända. Så får se vart den leder. Den enda som jag skriver måfå på. Någonsin. Men enligt ett omdöme jag fått privat, så är den riktigt bra. Handlar om ångest. Bedöm själv: http://www.kapitel1.se/linda-zekry-zaki/ego-ago
"Prologen är en verklig höjdare. Den är en njutning att läsa. En enormt bra inledning. Det är alltid de första meningarna som avgör om något är värt att läsas och det här är bara så rätt. Mystiskt, spännande, ödesmättat och väl formulerat."
"Prologen är en verklig höjdare. Den är en njutning att läsa. En enormt bra inledning. Det är alltid de första meningarna som avgör om något är värt att läsas och det här är bara så rätt. Mystiskt, spännande, ödesmättat och väl formulerat."
Orientens tjuv, kapitel 1
Nu är kapitel ett av boken uppe för bedömning, för den som har tid att ödsla på 3 A4 sidor.
Det jag behöver veta är om kapitlet håller måttet. Är det en röd tråd? Man riskerar inte att somna mitt i?
Och får man upp bilder i huvudet av hur det ser ut?
Ska lägga till att beskrivningen av huvudpersonen får man inte i detta kapitel, trotts att hon är närvarande. Man får bara ta del av hennes tanker. En beskrivning av henne kommer i nästa kapitel, den jag arbetar med just nu. Då huvudperson TVÅ ser henne ut sina ögon. Just so you know.
Och är det bra, eller dåligt? Komplett? Måste jag adda något?
Spotta ur vad ni tycker. Detta ska nämligen chansas att skickas in till bokförlag runt om i Sverige. Då vill jag veta vad ni tycker. Be mig attt slänga det åt helvete om ni vill, eller vad ni nu tycker. Jag e beredd, tror jag. :-D
Så här kommer länken.
http://www.kapitel1.se/linda-zekry-zaki/orientens-fantomtjuv
Gå in där för att läsa det, jag är 90% nöjd med än så länge. Även om jag hittade flera fel idag IGEN när jag läste. Eller så är jag FÖR kritisk till det jag själv skriver. Eller det är jag ständigt. Jag ifrågesätter allt.
Det jag behöver veta är om kapitlet håller måttet. Är det en röd tråd? Man riskerar inte att somna mitt i?
Och får man upp bilder i huvudet av hur det ser ut?
Ska lägga till att beskrivningen av huvudpersonen får man inte i detta kapitel, trotts att hon är närvarande. Man får bara ta del av hennes tanker. En beskrivning av henne kommer i nästa kapitel, den jag arbetar med just nu. Då huvudperson TVÅ ser henne ut sina ögon. Just so you know.
Och är det bra, eller dåligt? Komplett? Måste jag adda något?
Spotta ur vad ni tycker. Detta ska nämligen chansas att skickas in till bokförlag runt om i Sverige. Då vill jag veta vad ni tycker. Be mig attt slänga det åt helvete om ni vill, eller vad ni nu tycker. Jag e beredd, tror jag. :-D
Så här kommer länken.
http://www.kapitel1.se/linda-zekry-zaki/orientens-fantomtjuv
Gå in där för att läsa det, jag är 90% nöjd med än så länge. Även om jag hittade flera fel idag IGEN när jag läste. Eller så är jag FÖR kritisk till det jag själv skriver. Eller det är jag ständigt. Jag ifrågesätter allt.
Jobbar på bilden
Eftersom man ÄNTLIGEN, har kommit igång med den blivande romanen. Så har jag börjat leta bilder och försökt få den som jag vill. Att få den precis som jag vill, kommer aldrig gå. Det vet jag. Jag tänker inte hyra en kläning a la Viktoriansk och åka till världens ände för att fota. Just ja, vi glömde den manliga modellen.
Så får trixa med de bilder som finns, och iaf få med det viktigaste. Två händer som håller hand. Och i olika hudfärger dessutom, Händerna ska inte vara hårt ihop, utan lite löst så att det ser ut som om de motvilligt måste gå ifrån varandra. Att hitta den bilden var INTE lätt.
På god väg, nu ska jag bara försöka liska ut hur man gör bakgrunden dimmig, men händerna klara.
Använder paint.net, då jag inte har cashen som krävs för att kunna köpa photoshop som alla höjer till höjderna. Men Googlar, så ska man väl hitta någon som tipsar hur man gör. Det MESTA finns på internet. Inte allt tyvärr. Det har jag lärt mig den hårda vägen. MEn jag ger int upp för det. Någon dag ska det jag letar efter, komma upp för försäljnig. Även om jag behöver vänta 10 år till. Men skammen den som ger sig!
Så får trixa med de bilder som finns, och iaf få med det viktigaste. Två händer som håller hand. Och i olika hudfärger dessutom, Händerna ska inte vara hårt ihop, utan lite löst så att det ser ut som om de motvilligt måste gå ifrån varandra. Att hitta den bilden var INTE lätt.
På god väg, nu ska jag bara försöka liska ut hur man gör bakgrunden dimmig, men händerna klara.
Använder paint.net, då jag inte har cashen som krävs för att kunna köpa photoshop som alla höjer till höjderna. Men Googlar, så ska man väl hitta någon som tipsar hur man gör. Det MESTA finns på internet. Inte allt tyvärr. Det har jag lärt mig den hårda vägen. MEn jag ger int upp för det. Någon dag ska det jag letar efter, komma upp för försäljnig. Även om jag behöver vänta 10 år till. Men skammen den som ger sig!
Är denna jag håller på att fixa om lite. Färgen är borttagen. MEN bakgrunden måste bluras, så att inte byxorna syns. Det är helt enklelt fel tidsmässigt. Jag har börjat med att ta bort färgen iaf, det är en början, nu återstår resten. Ny börjare som man är.
Kapitel 1 är klart
Nu återstår bara sisådär minst 20 till. Vet inte hur många kapitel 180 sidor blir, men det lär jag väl få se i slutändan. Men jag har äntligen kommit ur skrivkrampen. Har försökt skriva något annat än grovmallar hela sommarn, men har verkligen inte gått. Nu är ett första utkast uppe för bedömning. Spännande och livrädd samtidigt vad folk ska säga. :-/ Men behöver kritik.
Håller den röda tråden? Håller den måtet? Språkmässigt? Grammatiken? Får man en bild uppmålad? Vad får de för bild av karaktärerna, i detta första kapitlet?
Många frågor. Ikväll startar vi på kapitel 2, om jag e vaken då. Har inte sovit en blund inatt, så risken är att jag faktiskt inte orkar hålla ögonen uppe. Men ska göra ett försök iaf.
Men nu ska vi fira. En stor liter cola och nåt gott till det. Kapitel 1, blev ÄNTLIGEN klart. Lovade mig själv det igår, då ska jag få det för att jag varit så duktig. :-)
Ännu ett smakprov på vad som ska tänkas komma
"Jag vaknade med ett ryck, kallsvettig och med andan i halsen. Luften ville inte riktigt räcka till och paniken kom sakta krypande som ett brev från posten. Trotts att jag hörde mobilens alarm som om och om igen sjöng ut "Mama, just killed a man. Put a gun against his head. Pulled my trigger, now he's dead.", så tycktes jag inte riktigt få förståelse för om det var ljudet i sig som väckt mig eller, om det var något i min dröm som fått mig att flyga upp till sittandes käpprak i ryggen. Vad det än var, så fick det paniken att komma med full styrka. Hade jag sprungit i drömmen igen, flyendes som vanligt? Jag kunde inte minnas, eller ens tänka för allt jag hörde var dunkandet av mitt hjärta som tycktes eka i hela rummet."
Ännu ett smakprov ur, Ego Ago. Vad tycks?
Groven e färdig till Förhäxad
Det tog tid, men groven är klar. Nu har jag den ute ur skallen, så att jag fritt kan arbeta med " Orientens fantomtjuv". Behövs om inte annat. Början, intrigen, och allt i sin helhet e på plats. T o m slutet kom in. Sen måste den finputsas. Men det gör jag inte förrän projekt ett är klart. Så är det. Något måste bli klart någon gång, även om jag hela tiden blir bombaderad av nya ideer.
Väl hemma.
"Hur gammal e hon?"
"Jag vet inte faktiskt."
"Kommer du bli gammal?" Osäker.
L stannade upp.
"Ja, det får vi hoppas."
Notera, detta är verkligen grovt skrivet. Skriver aldrig känslor, intryck och hela namn då. Allt är en enda lång förkortning, kanske man ska kalla det.
"Hur gammal e hon?"
"Jag vet inte faktiskt."
"Kommer du bli gammal?" Osäker.
L stannade upp.
"Ja, det får vi hoppas."
Notera, detta är verkligen grovt skrivet. Skriver aldrig känslor, intryck och hela namn då. Allt är en enda lång förkortning, kanske man ska kalla det.
