Boken handlar om David som är sjukligt mörkrädd, så till den grad att den styr hans liv. Han börjar på Terapi för att komma över sin skräck, och det sista steget i behandlingen är att han ska  bo i en stuga ute i skogen alldeles ensam. Långt bort från civilasationen.

För de flesta borde detta vara en enkel match, men för David blir varje skymning en mardröm. Mörkret finns i hörnet och sträcker sig efter honom. Det knackade på väggarna, någon ville in. Och var det inte någon som just gick förbi där utanför?

Jag hörde först talas om Andreas Romans bok "Mörkrädd", via min syster. Hon hade laddat ner den till sin mobil via Storytel. Jag var skeptisk till en början, då jag läst två utav hennes tidigare rekommendationer. De var inte bra! men Storyn lätt intressant i detta fall.

 

"Språket är väl inte sådär stelt och fyrkantigt som många böcker är?" Ja, jag KRÄVER att språket är mer än bra skrivet. Men syrran försäkrade att det inte var så, och jag traskade ner till den lokala bokhandeln fortfarande tveksam. Den fanns inte inne. De väntade in nya, sa de. Men boken tog ständigt slut. I april 2011 hittade jag den ÄNTLIGEN. Tog den sista. Och även fortsättningen på boken. Tog denna bok ständigt slut, så kunde del två göra likadant. Jag såg inte fram emot en lika lång jakt IGEN.

Först tänkte jag strunta i att läsa boken, av flera anledningarn. Inte bara för min systers dåliga smak, utan även för att jag själv fortfarande i vuxen ålder är mörkrädd. Därav min systers rekommendation kanske?
Jag är inte sådär sjukligt mörkrädd, som jag var i barndomen, fram till dess att barnen föddes. Då kunde jag inte passera ett mörkt rum utan att pulsen for iväg och jag fick svårt att andas. Var det inte någon där inne som stirrade ut en? Nu är det mer så att jag ogärna går in i ett mörkt rum, om jag inte måste. Jag kan klara av det om jag måste in, men jag undviker det helst. Flyr så fort jag kan från det mörka området. Ni kan bara tänka er hur jag reagerade när det vart planerat strömavbrott(men som jag självklart glömt bort)? Mitt i sagoläsningen den vintern, så vart det kolsvart. Paniken kom krypande och satt och kallsvettades.

Men jag tog iaf mod till mig och boken vart bra! Mer än bra! Men inte sådärgastkrammande så att man satt som på nålar från sida ett, som syrran sagt. Hon hade knappt kunna sova. Nej, spänningen byggdes upp. Man kastas in i handlingen och för mig vart boken något av ett igenkännande. Hans barndomsminnen från mörkret kunde lika gärna vara mina. Hur han gnaggde sönder påslakanen, och hur garderoben ständigt gled upp. Vid slutet måste jag erkänna, då stod håret i nacken på mig.

Denna bok var riktigt bra. Sträckläste den på tre dagar. Kunde helt enkelt int lägga ifrån mig boken. Även om språket var lite fattigt, så täckte handlingen upp det väldigt bra!