Då jag fått tipset av en person som verkligen fick igång mitt skrivintresse på allvar, så fastnade det kanske därför. Innan hade jag fått tips, läst tips, men att det kom från just henne betydde extra mycket. Hon rättade(ja, det var min lärare), lämnade åsikter i vad som kunde vara bättre och sådana småsaker som betyder mycket för en som försöker utveckla sitt skrivande. Och det var henne jag vände mig till då jag fick hennes mail inna jag lämnade skolan med orden om att skicka mina texter till henne, vilket jag inte gjort förrän nu, flera år senare. Feghet kanske, men jag håller mina texter nära mitt hjärta. Inte vem somhelst får läsa dem. Innan jag ens lägger upp små stycken här på bloggen tänker jag flera dagar inna jag gör det. Ibalnd har det blivit ja, ibland nej.

"Jag vet hur det är med två barn och tidsbrist, men en mening i taget så har du snart en bok."

Och nu i flera veckors tid är det just vad jag fått göra. En mening om dagen. Mer har jag inte hunnit.
Men framåt kommer vi, bättre det än att stå stilla.
Hoppar som sagt mellan FYRA stycken nu. Just nu jobbar ja på den namnlösa.
Tänkte först börja direkt vid teatern, men så kom jag på att jag nog ska ha det som andra kapitel och istället ha ett kortare första kapitel där deras sista möte några år tidigare tas upp. Sen får vi se vart vi landar. Har som sagt allt nedskrivet, men allt kan ju ändras under arbets gång.

Fick höra en kommentar en gång av min syster som läste en text jag skrivit. Hade råkat lämna den framme, vilket jag inte brukar göra i vanliga fall. Men ibland tänker man inte rikitgt.

"Men du kan ju inte sluta mitt i menningen!"
Jag har aldrig reflekterat över det, och såg det inte som konstigt.
Det är inte något jag gör varje gång, men det blir lättare att komma igång nästa gång jag skriver.
Nu vissar det sig att även en av Sveriges största författare kör samma still.
Så helt ute och cyklar är jag inte.
Det roliga med det hela är att han är den författare som jag såg upp till i tonåren. Min första idol inom skrivandet kanske man kan säga. Vem jag pratar om? Jan Guilliou.

Man tycker ju att det inte borde utgöra någon större skillnad. Men det gör det. Vardagen spinner på i 120 från morgon till kväll, sitter man ner vid datorn när de är vakna så hinner man sitta max 5 minuter. Sen ropar de var 10:e minut endast om man har tur.  Men oftast hinner man bara sitta max 1 minut. De vill ha hjälp med något, de bråkar om samma sak. Man sätter sig ner och hinner bara börja på det man ska göra, de ropar igen. Man hjälper till. Sätter sig ner och läser igenom, skriver en mening. Sen ropar de igen. Ja som ni hör, det är ingen ide. Man ger liksom upp efter 10 försök redan.

Lovar sig själv att skriva när barnen sover, men oftast somnar man själv eller är så trött att man tvingar sig till de sista rörelserna som kvälsmål, borsta tänderna och sånt. De tider jag har är 5 timmar, tre dagar i veckan då de faktiskt är på dagis/skola. Då ska städning, skriving in. För det är faktiskt lättare att städa ensam än med ungar. man plockar undan, de drar fram."lägger ni en enda leksak på golvet igen i köket, så hamnar den i papperskorgen!" gormar man tillslut, för trött för att upprepa att man faktiskt moppar golvet inne i köket och att de inte kan var där då. Skrivandet får lida ja, för att försöka få ihop städande, hitta ett arbete, umgås med barnen, tvättstugan, göra mat, diska, plocka undan. Och ibland vill man faktiskt också göra annat, som att ummgås med vänner och familj och spela nåt så enkelt som tv-spel. Allt detta ska in i mitt livspussel.

Så hur andra lyckas, är för mig ett myserium. Går det på duracell batterier, eller har de en väldigt förstående andra halva??

Innan jag började ta tag i skrivandet förstod jag inte hur mycket arbete som låg bakom en text. Innan hade jag bara skrivit ner ideen, och hela scener utan att tänka på allt som utgör den kompletta texten. Det ska vara en röd tråd genom hela texten, första kapitlet ska fånga läsaren, man ska beskriva scenen målande, man ska få ett hum om karaktären i första kapitlet, personlighet och utseende ska beskrivas. Tankar ska tas upp. Allt detta utan att det blir för mycket, eller för lite för den delen. I båda fallen blir det fel, om det inte blir i lagom dos. På detta ska det dessutom ha den där röda tråden så att inte texten blir hackig. Det är nästan som balansgång.

Jag vet inte, men jag kan knappast vara ensam om problemet. Jag skriver en text och redigerar och redigerar. Kan ärligt säga att  det i dagsläget  bara finns 3 texter/stycken jag är nöjd med 100%:igt. Så varför granskar jag ord, meningsuppbyggnad och allt i dess helhet tills det blir en plåga? En av de nuvarande texterna har jag redigerat fyra gånger och kan ärligt säga att det inte finns mycket kvar av orginaltexten. Och det värsta är att det inte är den sista redigeringen heller. Jag är långifrån nöjd med slutresultatet, av de där 1½ sidorna som det var från början, men som i nuläget är 4 sidor lång och längre kommer det bli. Detta är bara kapitel 1! Finns det någon gräns på HUR långt ett kapitel får bli? Men skammen den som ger sig! Eller vad säger ni?!

Jag vet inte, men jag känner bara att jag måste. Jag mår bra av det och tycker att det är kul! Jag vill, jag måste avsluta några bokprojekt. Sen om de blir utgivna eller inte är inte, är en annan femma. Det är en bonus, men vill ha en bklar och fullständig. Vet inte vad det som är driver mig till det. Men något är det uppenbarligen. Annars skulle jag inte ens försöka, eller hur?!

Var jag är när jag skriver är inget som avgör, bara jag inte blir störd mitt i arbetet. Men när har en vis påverkan. Jag skriver som bäst nattetid. På morgnar är det kört, vad kan man göra då?? Jag är för morgontrött för att ens fungera kreativt just då. Vet att många går upp en timme tidigare än de ska till jobbet för att skriva, men det är helt enkelt inte min grej. Hjärnan är halvt i koma vid 5 tiden, vem orkar ENS gå upp då??

Målet är att få in tre gånger i veckan då jag skriver, och gärna en av dem då jag skriver natt. Men just nu känns det inte realistiskt, enda chansen jag har till att kunna skruva är måndagsnätter. Sen sova när barnen är på dagis/skola. Det enda som inte funkar, och som inte funkar för någon annan kan jag tänka mig är att skriva när barnen är vakna och kräver ens tid och uppmärksamhet. Man blir konstant avbruten och kan inte komma in i historien ordentligt. Det funkar inte med andra ord. Så ostört, inte sagt att det måste vara folk tomt. Men jag vill inte bli störd och inga morgnar.

Hur många gånger har man inte läst en bok och velat ändra slutet? "Romeo & Juliette" är bara ett exempel, av många. När man skriver har man chansen att få med precis allt man vill. Det där slutet man vill ha, den där tvisten. Det enda som sätter stop, är ens egen fantasi.

Det är den bästa biten med skrivandet, själva idékläckandet och makten att få göra precis som man vill.

Att börja skriva på et manus, är ett måste. Var jag än fått grund idén till historien ifrån, så måste det ner. Sen måste luckorna självklart fyllas på, och det brukar jag låta ta sin tid. Man hittar på en fortsättning, testar olika vändningar i huvudet och ser vart det leder. När jag hittar något som bär, så skrivs det ner. Ibland kan jag skriva färdiga kapitel på en gång. Det beror på vilken tid jag har.

Sen hjälper lusten till att skapa också. Njuter man av det, gör man det till en del av ens liv. Ens hobby som kräver absolut ensamhet för att få ut det bästa av innehållet.  Men det är ett begär som gör att jag måste börja skriva. Precis som klåda kräver att man måste klia, så måste jag skriva när jag får en idé.

Jag vet att det är en fråga som många har olika åsikter om. Men för mig personlige har en författare alltid varit en person som kunnat släppa fler än en bok. Kallas en person som fått en one hit wonder, för artist? Nej, de fick en hit och sen självdog de. De kan fortfarande sjunga och leverera, men artist kallas de inte för inom musikvärlden. Sen finns det självklart många underkategorier, precis som inom skrivandet.

Jag ser det såhär:
Blivande = de som släppt en bok och kan bir erkända.
Etablerad författare =  Ja de kända som alal vet namnen på och som kan leva på sitt skrivande.
Hobby författare = de skriver bara för nöjets skull.

Vad de som drömmer om att lyckas, bli släppta på bok kallas för har jag ingen anning om. Wanna be, känns bara nedlåtande. Nej det får stå tomt tills vidare. Andra personer kan självklart ha andra kategorier. Men det är upp till dem, detta var bara min syn på det hela.

Jag började skriva första gången, när jag var 12 år gammal. Skrev två texter och la sen ner de lite större projekten. Hoppade faktiskt över alltmer till poesi, vet inte hur jag snubblade över denna tråd. För även om jag just då upptäckt poeter som Per Lagerkvist och Gustaf Fröding, via svenska lektionerna så var det inget som föll in naturligt. Eller kanske det gjorde det?! Ganska mörka sådana skrev jag också, men deprimerad som man var i tonåren så var det min terapi. All ångest jag bar på hamnade på papper, och förblev där väl dolda. Annars skulle väl mina föräldar ha fått en hjärtattack om de såg alla dikter om död och självmord. Även om  inte alla var sådana, så var en stor majoritet av detta ämne, eller om ångest.

Tror jag höll med poesi från att jag var 14 till dess att jag var precis 20 fyllda. Sen övergav jag det mer eller mindre. Trotts att jag under hela tiden fortsatt skriva småtexter, så orkade jag aldrig utveckla en historia. Jag kände att jag inte hade upplevt världen tillräckligt för att kunna beskriva den där första kärleken, den första kyssen. Ett förhållandes resa och jag hade desutom inte sett omvärlden. En stor del av tiden ägnades dessutom till research. Vilket är tacksamt, då jag idag har de mesta samlat för just dessa tidsepoker jag skriver om eller som jag har nedskrivna. På ett sätt hade jag rätt, hur ska man kunna beskriva hur det känns att vara kär om man aldrig varit där?! Även om jag hade min extrema dyrkan till Michael jackson då, och som jag kysste godnatt och somnade stirrandes på varje natt så kan det inte jämföras med en riktig förälskelse eller vad man nu ska kalla det.

Hur kunde jag möjligtvis som femton åring helt ointresserad av ett förhållande sätta mig in hur det kändes att få den där speciella beröringen, den där blicken? Ska man skriva, så ska man göra det med inlevelse har jag alltid sagt. Detta sen en ålder av 15. Jag började skriva som 12 åring, och med undantag för ett upphåll när jag var 21 till dess att jag var 23, så har jag skrivit dagligen på något. En ide till en del av ett redan påhittat manus. Något fristående. Vissa på 1 sida, någon mening på ett kuvert. Andra på nära 200 sidor. Alltid har det varit något. Ibland har man bara suttit och funderat på att två ideer är väldigt lika varandra och sen slagit ihop det. Två manus har jag tyvärr slängt, och det ångrar jag än idag. Men allt finns i huvudet till den ena. Den andra råkade mitt ex radera och den är tyvärr borta för alltid. :-(

Så vad blir det?? 14 år totalt har jag hållit på. Inte förrän nu har jag börjat ta tag i bearbetningen av en text. Det är inte riktigt lika roligt som att skapa, men man måste ta sig igenom det steget med.

Nu var det ett tag sen jag hamnade där, men när skrivkrampen väl sätter in, så är det som om någon satt käpp i hjulen för en och man kommer verkligen ingen vart på det man skriver. Går också att jämföras med en dator som kraschar. Skalet finns där, men innehållet är lika tomt. Man försöker hitta en programvara, men utan innehåll så är det omöjligt. Enda sättet att komma igång är att helt enkelt vänta in det och lä på under tiden, eller skriva små skrivövningar bara för att hålla skrivandet igång. Efter några dagar eller i värsta fall veckor, brukar det lossna och man kan gå från texterna  tillbaka till det bokprojektet man håller på med för tillfället.

I början la jag ner när svackan kom och väntade in nästa våg. Jag förstod verkligen inte hur andra kunde ge tips soom att fortsätta skriva. Men jag har lärt mig nu att det faktiskt fungerar. Det behöver inte vara en dikt, eller något sånt. Det kan likagärna vara blogginlägg, menar ord som ord. Har man kommit en bit, kan man gå tillbaka till det man skrivit och redigera lite. Så får man tråkgörat gjort också.

Jag har nämt det tidigare här i bloggen, men kan var värt att nämnas igen. Jag upptäckte skrivandet som 12 åring när vi hade en tävling i skolan. Jag skrev på ett bidrag i skolan, men valde att inte lämna in det. Manuset till den ligger i en plastficka än idag, beredd att bearbetas en dag. För storyn är bra, men inte språket. Det var som att då upptäckte jag vad det var jag ville göra. Jag ville skriva, jag tyckte det var kul. Att försvinna in i en egen värld och bara vara. Få fantiser ihop något som ingen annan innan ens kommit på. Eller iaf få skapa sin egen version av en redan påhittad ide. För i nuläget går det inte att vara egen med en helt NY ide. Allt har redan skapats genom sekel av skrivande. Jag kände att jag kunde göra något, och det bra. Jag trivdes i det jag gjorde. Jag ÄLSKADE det! Att få bli upprymd, och att känna ren och skär glädje när man satt där och knoddade med texten. Att få gå in i en annan person för en stund. Som en bubbla, att bli ett med historien.

Det var det som fick mig att börja skriva. Upptäckten av hur kul det var, när jag väl upptäckt den.

Jag har alltid varit lite av en bokmal. Som tioåring läste jag redan böcker för 15 åringar. Som 15 åringar läste jag klassikerna av Charlies Dickens, Henry Fielding och Per Lagerkvist. Jag hade alltid näsan i en bok. Och jag har nu i efterhand fått höra att jag antagligen läste en bok jag hade med i skolväskan, eller så satt med papper och penna i handen och skrev på något. Det har jag inget minne av,men det är så folk minns mig. Att jag gjorde det utanför hemmets dörrar har jag som sagt ingen anning om. Men på ett sätt har det påverkat mig, jag har aldrig sett meningen med att gå ut och festa. Jag är lite av den där ensamvargen som måste vara social ibland. På så sätt har det väl påverkat mitt liv, jag har inte levt det där vanliga livet där tonårsfylla ingår i ens liv och jag kan ärligt säga att jag endast varit påverkad 3 gånger under hela mitt 28 åriga liv. Jag ser ingen mening med att dricka så mycket att jag knappt kan stå på benen och har aldrig gjort.  Så självklart har det påverkat mig liv, men gör inte alla beslut i ens liv det? Oavsett vilken stig du väljer att följa så kommer det få följder, postiva eller negativa. Jag har från första början valt ett mer enkelt och stilsamt liv, där jag valt att vara lite mer av en beskådare.

Och det tar stor plats, hela tiden funderar man på hur man ska gå vidare i ens projekt. Om jag väljer en annan twist, vad händer då? Blir det bättre eller sämre? Ja, jag kan hålla på så i all evighet. Jag drömmer om att åka iväg ensam, eller med någon som har samma behov. En kryssning kan räcka, köpa en laptop att ta med och bara vara och få TID till skrivandet. Det ska väl få ske en dag. För helt omöjlig det kan väl knappast vara? Eller åka iväg ut i en stuga och bara vara. Jag har såna drömma. Självklart drömmer jag om att åka till Florida med ungarna och ha kul. Men jag har alltid haft drömmen om att åka iväg ensam. Få tid till mig själv, och det jag brinner för. För just nu så undrar jag, hur hinner alla andra med barn???

Självklart är det olika för varje individ, konstigt vore det väl annars?! Alla är vi skapta olika och utgår därefter efter det. Visas skriver bäst på natten, andra under press. Medan andra behöver tid på att knorra och vända på allt ut och in. Ja, vem man nu är så gör man förhoppningsviss sitt bästa i ett försök att göra sin ide rättviss.

Personligen så får jag mina ideer från olika håll. De två första jag skrev ner grovmanus på, fick jag jobba med. Jag satte mig ner, tänkte vad jag ville läsa om. Kom på en karaktär, byggde upp hans/hennes personlighet, kom på en konflikt och sen var det att börja skriva. Sen dess har jag inte jobbat så. Exemplet ovan var för 16 år sedan. Nu kommer de lite från varstans. Ska jag vara ärlig så drömmer jag oftast fram de flesta ideerna. Någon har jag fått ideen av medan jag satt och tittade på en dokumentär. Hämtade papper och penna och jag satt och skrev i 8 timmar totalt, med ett enorm ömmande finger som följd. Men grund ideen var där på papper. Någon gång har jag suttit och gjort absolut ingenting, bara njutit av nuet och så har en mening ploppat upp i huvudet på en. Därefter har jag fortsatt skriva vidare på grovmanus. En har jag gått så långt med som att jag skrev en prolog plus ett första kapitel  utifrån den där första meningen som kom från ingenstans. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Jag ville veta hur det skulle sluta och vad som hände. Nu kom jag till slutet av kapitel 1, ska fundera på vad som ska hända i kapitel 2 bara. Har faktiskt ingen anning, då det är första gången jag jobbar så på en snilleblixt. I vanliga fall brukar jag ha början, konflikt och en någorlunda tydligt slut klart för mig. Nu vet jag inte ens vad eländet ska handla om. Men jag är grymt nöjd med de där sidorna jag lyckats skapa än så länge. Allt jag vet är att den första meningen som dök upp i mitt huvud var: "Jag skulle kunna berätta om mitt liv i tre korta meningar, men livet är sällan så enkelt. Jag Föddes, jag uppfostrades, och jag levde mitt liv i väntan på döden."

Så på något sätt måste det alltså finnas någonstans djupt inom en? Annars skulle väl alla vilja skriva?! För vad är det som gör att vissa inte ens vissar något intresse till att vilja skapa något, medan andra vill. Handlar det om att de inte har det "där", eller har de inte intresset helt enkelt? Det är lite som att man måste välja att se det man har. Men jag vet inte riktigt. Jag har aldrig varit fattig på ideer, tvärtom. Jag har haft andra problem, nämligen osäkerheten om jag är bra nog. Skriver jag en mening, så stannar jag till och försöker vända ut och in på mig själv i jakten på den perfekta meningen. Alltid den där jakten på det perfekta. Jag försöker släppa den, för det är mer ett hinder än hjälp i arbetet. Jag vill slutföra en roman en dag. Sen kunna läsa igenom det och känna att "fan vad jag är bra!". Att sen få den utgiven är självklart en bonus. Men hoppet och drömmarna är det sista som brukar överge en sägs det, och jag har inte gett upp ännu.

Men om man nu mot alla odds älskar att skriva, men verkligen inte får någon hint alls. Vad gör man då? Man lär knappast komma någon vart genom att sitta och vänta in bättre tider. Man måste helt enkelt försöka skriva, leka med orden på ett mindre seriötst plan. Skriva en text om en händelse. Tex om en person som handlar mat på Ica en söndagskväll. max två sidor. Välj ett ord, och skriv utifrån det. Behöver inte vara en hel sida. Det räcker med ett stycke. Några meningar, bara för att få igång flödet av ord. Det underlättar nämligen avsevärt när flödet väl finns där. Kommer det fortfarande inget, läs böcker. Tänk på vad just DU vill läsa om, skriv ner en enkel skiss. Med handling, vilka personer på max 1 sida. Lek med handlingen. T ex ett par träffas,  men vad kommer hända? Tänk i scener och tänk ut 10 olika scener som skulle kunna hända och följden av dem. Vart leder historien om jag väljer  scen 1? Blir handlingen en annan om jag väljer scen 2 eller 3? Kanske en mix av två snarlika historier? Lek, ha kul, men SKRIV!!! Strunta i stavfel, punkter och sådant. Bara orden kommer ner. Man kan gå tillbaka och rätta sen.

I tidningen skriva som är en riktigt bra tidning, som jag nämt tidigare, så ger de tips i hur man ska skriva. Om man nu lider av idebrist, så ska man se till sina intressen, vad som gör en upprörd och vad man vill förändra bla. Ja, det är viktiga punkter om man lider av brist på ideer, vilket jag inte har. Vilket på ett sätt känns skönt, att ha de där.

Gick igenom punkterna en och en, och till min förvåning eller kanske inte om man verkligen sätter sig ner och tänker efter så stämde det på en. Jag skriver om det jag brinner för, jag skriver om saker som upprör mig, det som karaktärerna i manusen upplever som glädjande är saker som gör mig glad. Saker som gör dem ledsna, gör dem ledsna. Nu säger jag inte att alla går runt med samma personlighet, men alla har en bit av mig i sig. Ja, ni hänger med. Skulle aldrig falla mig in att skriva om en älskvärd person som har egenskaper jag själv föraktar. Men det är väl ganska så logiskt? Hur ska man kunna skriva om något passionerat av kärlek om man bara vill ge karaktären en stor smällkäft?! (nåja, om han är boven går det bra) Det funkar inte helt enkelt. Så på ett sätt är man ganska självutlämnande på det sätter.

Satt sen och tänkte genom manus för manus, ja det tog sin tid. Och alla handlar om något som jag passionerat brinner för(historia, new age, viktrianska tiden, indianer, indien, psykologiska bitar, kvinnans roll i samhället mm). Det som mina hjältar/hjältinnor (de får kallas så nu) får utstå är taget ur saker som jag själv skulle se som hemskt eller glädjande. För att ta exempel ur några så är utanförskap en del av dem. Är de inte utanför, så har de en känsla av det. Eller så är de annorlunda till sättet. Personen i "förhäxad" är en person som jag själv var fram till 15, även om resterande personer är påhittade.  "Ego ago"  är något av ett myserium t o m för mig själv av vad det är, vad ska det ens bli av det?? Men vissa saker ur den är saker jag själv upplevt. De två andra är påhittade till tusen, men deras känslor av att inte passa in i den mal som man lagts i, är där. Han i ett samhälle där han förväntas agera på ett visst sätt, men han gör tvärtom och folks reaktion på det. Nej, folk brukar inte reagera positivt när man förstör deras bild av en.

Den andra är likadan, han lever i ett samhälle där han förväntas ta ett visst jobb, gå i pappas fotspår. Men han gör inte det, och väljer drastiska metoder för att komma bort från en framtid utan lycka eller ens några framtidsutsikter överhuvudtaget. Han sliter sig loss från kedjorna som hållit honom fast hela hans liv, kan man säga. Han vill mer än endast kämpa för att överleva. Om han drar på sig hat och förakt för att få det han vill, och lycka så är han beredd att offra det. Han träffar en som också går emot samhällsnormen. De blir ett framgångsrikt team. Tillsammans trotsar de alla oskrivna regler som finns och som kan brytas. Men de är som två poler som dras till varandra. Utan varandra är de inte hela. Ja, han kanske är det där jag inte vågar vara. Jag är för feg för att ohämnat slänga mig ut i nåt, utan att veta vad som väntar om jag misslyckas. Det enda jag någonsin gjort så med är med det jag gör nu, skrivandet. Jag tänker chansa, och misslyckas jag totalt, så har jag iaf försökt. Sen om jag kommer få hjärtat utslitet på kuppen, så har jag iaf försökt. Men det finns många förlag att lägga sitt hopp till. Bara att ligga på spikmattan i väntan och torteras till svaret kommer. Genomborras eller befrias. Och skulle inte dessa 4 funka, så har jag alltid 76 till. Inte lika välarbetade tidsmässigt, men de finns där uppskrivna.

Jag har själv alltid känt att det jag skrivit har varit en del av mig, personligt. Så oredigerat och i småbitar så får INGEN se det. Men bearbetat och betänkt, men inte helt färdigt kan jag låta någon jag litar på läsa det. Det är på så sätt mina hjärtebarn. Hela 80 stycken. Ja, jag har tänkt på de tre saker jag skulle rädda om det brann. Vet ni vad det tre tingen är?

1. Mina manus (de ligger samlade på samma plats)
2. Barnens minnesgrejer
3. Michael Jackson sakerna. Ja de kan ersättas, iaf en del av sakerna.

Resten kan jag ersätta, men dessa saker går inte att ersätta. Självklart räddar jag barnen först, men de är inga ting. Så behöver knappst nämnas. Det är så självklart.

Men för att komma till den del som är viktig för mig, scenerna. De rekommenderar att man ska skriva i scener. Sen ska scenerna klistras ihop. Och det är precis det jag gör, och det känns skönt att jag gör rätt på något sätt. Jag har ingen ingen anning i HUR man ska göra för att få allt på plats, men jag arbetar rätt tydligen enligt de stegen. Nu ska det bara sättas ihop och redigeras. Vilket inte är det lättaste det heller. Den värsta biten återstår. Men tiden.....

I mellanstadiet brukade en bibliotikarie komma lite då och då till skolan under varje läsår och prata om böcker och ibland berätta sagor. Jag älskade de stunderna. En dag kom någon författare vars efternamn jag inte kommer ihåg, men jag minns att han pratade så inlevande om sina böcker som han skrivit att jag satt där helt fängslad. Samtidigt som han målade upp en scen framför mig med alla möjliga färger på tavlan. Bara att se hela historien växa fram där på tavlan, var helt...jag var mållös då som 12 åring. Han bad oss titta på tavlan och hitta på en ny historia av bilden. Jag satt och tänkte länge innan jag kom på en historia. Jag skulle göra en bilderbok! Och varje sida skulle innehålla några rader bara. Det blev en kort historia om en pojkes dag ute när han fiskade. Jag var så inne i mitt arbete att jag inte la märke till något runomkring mig. Vid lektionens slut, tittade jag upp och möte han som satt framför mig. Kollade vad han gjorde och han gjorde precis det jag gjorde! Notera att jag satt bakom honom och endast skulle se hans rygg, varför han kollade bak på mig var ganska uppenbart. Fick vid lektionen slut det bekräftat av lärarna, de sa att jag hade gjort ett EGET och fint jobb, och Han fick kritik för att han härmat någon. Då vi två var de enda som gjort bildböcker så vart det väl ganska så uppenbart vem han härmat.

Det dröjde inte länge förrän, de skulle ha en novelltävling i skolan. Jag hade fått blodad tand, och ville vara med. En kompis jag hade då, ville jobba tillsammans med mig och jag tyckte bara det vore kul att bolla ideerna med någon. Sagt och gjort, så hade jag en partnet. Första rasten kom och jag frågade om vi kunde stanna inne och få fram karaktärer och en historia. Eller mer en mind map av själva historien. Hon orkade inte och sprang och sa att jag gärna fick börja. Kanske ska lägga till att detta arbete fick göras på raster och efter skolan, så tiden fanns inte för oss annars att jobba på den. Jag väntade i två dagar, hela tiden var det "nej jag orkar inte nu.", så tillslut började jag på egen hand och sa det med. Hon sa bara mmm och fortsatte att ha sina raster. Försökte få med henne under en rast, men hon vägrade. Orkade inte, ville leka istället på rasten eller något sånt. Så började skriva. En dag när det gått flera veckor och jag hade suttit inne VARJE rast och arbetat på den, kommer hon in. "Nu är jag beredd att arbeta på den. Hur långt har du hunnit?" Hon visste att jag var inne på sida 30, hade sett henne titta på det när jag var ute på en luftpaus. Hon brukade spela sådär. Var dum nog att tro att man gick på det där spelet.

Sa åt henne att hitta på en egen historia, då hon knappast varit delaktig(då jag sagt det varje gång att jag skrev lite varje dag). Hon vart paff och påstod att jag inte kunde göra så mot henne, hon skulle aldrig hinna nu. Hur skulle hon hinna med mig på en vecka då om jag väntat in henne?? Hon pratade inte me mig på flera dagar, och jag inte med henne. Men vi blev vänner igen faktiskt. Skickade aldrig in den för en tävling, utan lätt det vara. Var för irriterad på den vännen då, kommer jag ihåg ännu idag. :-)

En gammal bild från 2003, hittade ingen äldre på datorn. På den tiden då man fortfarande var ung och oförstörd. ;-)

 

Många skriver av olika anledningar, precis som att man kan skriva på olika ställen.
Det finns bloggar, forum och sen detta skrivande av prosa och noveller/böcker.
Jag tänker fokusera på skrivande av det sistnämda, just för att det är det skrivandet jag vill sätta i fokus.
Alla vet redan att bloggare skriver för att det kul, eller för att de vill synas eller få igång en debatt.
Det finns många bloggare, men inte riktigt lika många sidor om just skrivandet.

Själv skriver jag både romaner och på mina två bloggar. Nu bloggar jag inte dagligen, utan lite då och då. Tänkr inte skriva något meningslöst, bara för att skriva. Men romanerna försöker jag slippa på varje dag. En mening och jag är glad för att något blir gjort. Målet med detta är självklart att bli utgiven. Har jag drömt om sen tonåren.

Men om jag nu skrivit så länge jag kan minnas, varför gör jag inget åt det?
Eller har precis börjat. Har gett mig fan på att lyckas få ihop ett helt manus, som kan skickas in.
Vad mina bortförklaringar är på att inget blir gjort? Eller på tok för lite blir gjort?

1. Tiden. Den räcker inte till. Säger som så många andra, det borde finnas en timme extra på dygnet så att man hinner mer. Städa, söka jobb och barnen går först. SEN skriva. 70 manus som väntas på att renskrivas och redigeras. Ena på 170 sidor från början till slut. Men 170 sidor som ska redigeras skrämmer mig. 15 års tänkande och nedskrivande ska nu äntligen fixas imordning till något begripligt och det är både roligt och skrämmande. Tänk om det inte blir så bra som jag har i huvudet??

2. Lathet. Jag hurrar inte direkt över att redigera. Det e där jag fastnar. För skriva ner allt i ren lust kan jag. Men redigeringen drar verkligen ut på tiden. Det är inte direkt den roliga biten. Perfektionisten kommer fram i en, och den är inte direkt snäll i sina ord.

3. Rädsla för att bli totalt dissad. Jag vet att det tillhör att få nej från förlagen. Men samtidigt som jag knappt kan hålla mig för att skicka in nåt, så är jag livrädd. Men tillhör väl antar jag. Skräckblandad förtjusning, kanske man ska kalla det.

Satt inne på ett forum, här i veckan. Ett av inläggen handlade om vad meningen med ens skrivande var.

Ibland blir man bara för trött på sig själv. Jag vet att jag har ideer, så att det blir över till fler. Jag vet att jag kan skriva. Okej, det där lätt lite väl självsäkert. Men jag kan uttryck mig bra, hitta på en historia på ett naffs. MEN jag får ingen ordning i mitt huvud.

Det kan tyckas som ett litet problem, för de som faktiskt sitter där helt blaka i huvdet när läraren ber en skriva en novell eller en text. Men det är ett lika stort problem som det är för både underviktiga och överviktiga. Den ena får bara mer plats, och räknas därmed som viktigare.

Jag har totalt 68 stycken antekningar, eller manus/utkast som det också hetter. Alla är sina egna historier, sjävklart. Ingen den andra lik, även om de flesta har samma tema. Nämligen kärlek. Eller en är mer en skildring av något, vet inte av vad än bara. Skriver som orden kommer. Ganska spännande då jag aldrig tidigare arbetat på det sättet.

En annan är en ganska hemsk och mörk skildring av en pojks liv. Är alldeles för många trådar att dra i just nu. Kräver många timmars research från endast Bris. Sen måste man ha glimtar från andra håll också självklart. Så den får komma när jag orkar med allt arbete det innebär. 

Men just nu håller 6 projekt på att röra i skallen på mig. Man vet knappt ut eller in. Och får jag inte ut ideen som just då är i skallen, kan jag inte koncentrera mig 100%:igt på det jag gör. Fösöker trotts det, att hålla mig till "Orientens fantomtjuv" som jag håller på med för tillfället.

Just nu hoppar jag mellan dessa:
- "Orientes fantomtjuv"
- Jessie, som den enkelt tillfälligt blivit döpt till.
- Nathanael, som det också tillfälligt hetter.
- Ego Ago
- "tystnadens pris"
- "Det var en gång".

Brukar oftast döpa novellen jag  håller på med, till namn. För den som ens bryr sig om den minimala detaljen. :-) Sen byter jag titel till en mer passande. 

Hur gör ni andra? När ideerna bara regnar över en? Man måste söka arbeten vi sidan om, plus det andra runtomkring. Hur sorterar man ut allt?

Jag har inte riktigt lärt mig det än.  Men samtidigt, har bara renskrivit/redigerat i en månad. Så lär väl komma. Allt är en färdighet, som lärs ut trotts allt.