Då jag jobbar på flera samtidigt så kan det lätt tyckas bli lite rörigt, men så är inte fallet. Tvärtom har jag stenkoll på vad som är vad och vilka karäktärer som är vilka. Kanske därför som jag är småvirrig hemma. Påbörjar en sak(ofta städrelaterad), och mitt i allt kommer jag på nåt jag skulle göra. Gör det och glömmer sak 1. Men så är inte fallet med mitt skrivande. Där är allt ordning och reda. Men det kan ju bero på att städning faktiskt inte är det roligast man kan syssla med, det är däremot skrivandet.

"Jag vaknade med ett ryck, kallsvettig och med andan i halsen. Luften ville inte riktigt räcka till och paniken kom sakta krypande som ett brev från posten. Trotts att jag hörde mobilens alarm som om och om igen sjöng ut "Mama, just killed a man. Put a gun against his head. Pulled my trigger, now he's dead.", så tycktes jag inte riktigt få förståelse för om det var ljudet i sig som väckt mig eller, om det var något i min dröm som fått mig att flyga upp till sittandes käpprak i ryggen.  Vad det än var, så fick det paniken att komma med full styrka. Hade jag sprungit i drömmen igen, flyendes som vanligt? Jag kunde inte minnas, eller ens tänka för allt jag hörde var dunkandet av mitt hjärta som tycktes eka i hela rummet."

Så här kommer smygtitt två! Av ett halvfärdigt kapitel 1. Det är mörkare än vad jag brukar skriva, men ibland måste något sticka ut också. Allt kan inte följa samma tråd med kärlek och passion som huvudtema. Ibland kan man faktiskt göra en avstickare och skriva om ångest också. Vilket denna handlar om. Mer vet jag inte, men man får väl se vad det utvecklar sig till.

"Jag skulle kunna berätta om mitt liv i tre korta meningar, men livet är sällan så enkelt. Jag Föddes, jag uppfostrades, och jag levde mitt liv i väntan på döden. Tre korta punkter kan man tänka sig, men så är det sällan. Livet är fullt utav fallgropar, vindpustar och höga berg. Allt är inte en enda slätt åker där fallriskerna har minimerats och vaderats. Livet är som naturen i vildmarken, och nu är det inte djuren jag talar om. Utan omgivningen, naturen med all sin växtlighet i sig. Stenarna som lömskt lurar under mossan, lurar att få oss att halka in på fel spår. De maskerade hållen i marken är gropparna som vi då och då kommer snubbla ner i. Ibland med maximal otur, falla ner i med en hårdare duns än vad det var avsett."

Jag tänker inte lägga upp hela kapitlet då det inte är färdigt på långa vägar.
Men en sneak peak kommer ni få.  Av det jag lyckats med än så länge. Strycken som jag är nöjd med.

Kapitel 1

"Bildena de alla tre hade målat upp genom de otala brev deras far och make hade skickat, och där han så bildligt hade beskrivit Indien som ett land taget ur sagornas värld och som de drömmanade hade pratat  om nere i hytten i brist på annat att göra, hade i deras ögon varit ren och skär lögn. Timmarna att slå ihjäl hade varit alltför många, och deras dagdrömmande och fantasierande hade inte haft några begränsningar. Men för Isabella var synen framför henne, bättre än hennes vildaste fantasier. Men de tycktes däremot inte förstå vad det var han såg för vackert i denna stad. Allt som var målat i deras ansikten var avsky och ett alltför stort varför.  Allt de kunde se var smutiga gator, även om de fortfarande var för långt bort för att få en ordentlig uppfattning om staden som skulle komma att bli deras nya hem. Men det stämde inte med deras ihop fantiserade bild, och det var det som avgjorde det hela. Domen var fälld.

Vid en första anblick skulle man inte kunna tro att dessa tre människor var av samma kött och blod. Alla såg de så olika ut att man lätt kunde ta dem för främlingar, om det inte hade varit för att de under hela resans gång hade setts i ständigt sällskap. Michael med sitt kortklippta mörkbruna hår som modet föreskrev och kastanjebruna ögon. Alla hans drag var i överlag mycket mörkare än vad som var typiskt brittiskt. Och han klädde sig också därefter, för att framhäva sin mörkhet. Till och med huden som borde var sjukligt blek, hade istället en frisk naturlig solbränna som bara var till hans fördel. Trotts sin unga ålder, hade han utvecklat en fåfänga, och medvetenhet om sitt yttre som...."

Kapitel 2

"När fartyget Britania som tillhörde en utav de bättre fartygen som korsade världens hav sluterligen la ankare, kunde han se henne klart där hon stod med klarvakna ögon, med ett fast grepp om räcket. Med långt vackert blont hår som låg i täta lockar kring hennes kropp. Där skulle det ha legat likt ett drapperi, om det inte just denna dag blåst kraftiga vindar från inlandet. Istället tog vinden tag i hennes hår som till skillnad mot dagens mode, som föreskrev eleganta håruppsättninagar, fick dansa fritt med vinden. Och allt han kunde tänka på var den grekiska gudinnan Afrodite där hon stod naken, med skummande vatten  och sitt långa böljande hår som räckte ända ner till höfterna. Bara tanken på hur vinden  lekte med hennes hår, väckte en avundsjuka han tidigare inte trodde sig äga. Och på råga på allt, så var han svartsjuk på självaste moder natur! Hur absurt kunde det bli? Allt han ville var att få dra fingrarna genom det där håret, som glittrade likt spunnet gund när solen träffade det med all sin kraft."