En bricka i spelet
drömmande,
klängande sig fast vid sin vaga verklighet.
Kämpande han mot sina inre demoner,
som hotade att spränga honom i bitar.
Inburade den ena stunden,
befriade den andra.
Rädd de stunder de var fast,
för att sedan rusa mot honom i blint raseri.
Fri de stunder de var fast,
att andas ut och leva.
Rädd de stunder de fick härja och förstöra.
Med ständig ångest till följd.
Men en välbekant känsla han lärt känna,
men ej erkänna.
Hur han ville utanför de murar som rests runtomkring honom,
för hans säkerhet,
för andras säkerhet.
Men med hjälplöshet inför framtiden.
Med rädsla för att aldrig bli fri.
Fick ångesten åter sitt grepp om honom.
Ett grepp han så intensivt ville skulle släppa.
En mur han så innerligt ville skulle rasa.
Översittare han så starkt önskade skulle försvinna.
Längtande till den dag då han skulle bli fri.
Kärlekens sårande ord
A holyday to honour the son of God, Jesus / The Choosen one
Jag såg en man som gav hopp till folket. Sen att han gjorde mer än så är en annan historia.
Men det var det som fastnade i mitt huvud. Att jag idag mer kristen än då, inte läst bibeln mer än några sidor är en annan femma. Men jag går till kyrkan då och då och tron finns där. Det är huvudsaken.
Men här kommer ursprunget till dikten jag skrev då.
Dikten finns även på haket, som är en community för de som älskar att skriva.
A holyday to honour the son of God, Jesus
Jesus Christ, a little star.
All over the worl people came to see,
the man with the big G.
People prayed, and he made them true.
Made a blind man see, a sick man free.
People loved him, and people hated him.
He was God´s son, peoples father,
a truth.
But he died
and woke up again
- by an angel.
He gave the people the faith back.
But he died again.
On a cross, and it´s from there the christmas and the eat come.
A holyday to honour the son of God, Jesus.
He made people believe,
and still today, they believe in a man so big,
that the world seems so small.
Detta var då orginalet.
Så kom på en ide om att man kanske ska skriva en hyllning till Michael utöver det jag skrivit. Sagt och gjort. Några minuters nedskrivande och man var där.
SÅ detta var resultatet!
Michael - the chosen one
All over the world people came to see,
the man with the magical dance and singing.
People dreamed, and he made them true.
He made people laugh, he made people smile, he made people dance.
He gave them hope to believe, the hope of a better life.
People hated him, and people loved him.
He could have been the son of God.
A better man u most seek for.
He was called messias.
He was called the angel.
He was called the king of pop.
But he was only Michael.
Michael who gave so much of himself.
Michael who helped the weak, the sick, the poor.
Michael Who singed so that the whole world stopped to listen.
Michael who danced better the any man alive.
Michael who gave so much of himself, so open.
But got so little back.
Michael who said i love you more to all of us.
But the truth was, we loved you more the you ever could love us, all together.
Michael was the proof that your can stand when the wind is stormy.
Even if you fall, you can get up again and reach your goal.
Michael tough us that we most heal the world and make it a better place.
Michael tought us that its all about love, peace, forgivness and understanding.
Michael tought me how to be e better person.
Thank you Michael, for all those years.
Thank your Michael for those times when i felt like giving up and you told me to get up again.
Thank you Michael for all your love!
I love you more then you ever could imagine!
Slänge ihop detta på 5 minuter.
Vad tycks.....godkänt eller inte?
Min kärlek till han kan inte bli mer blottande än det här.
Släng gärna in en kommentar.
Den natten rasade min värld samman
Den där natten, då jag fick det där samtalaet,
Föll min värld. Det föll som ett korthus.
Du som hållit mig flyttande genom åren.
Du som räddade mig från att gå under.
Genom ett samtal, var du plötsligt borta.
Borta från mig,
borta från världen,
borta för alltid.
Min stöttpelare när det kändes tung och jobbigt.
På något magiskt sätt lyckades du trotts att du aldrig fanns här fysiskt vid min sida
att få mig på bättre tankar, få mig att må bättre.
Men från den dagen du tog dina vingar och lämnade vår värld.
Började min konstrution att falla.
Jag behöver dig! Förstår du inte det?
Min grund rasar samman!
Vem ska nu hålla i fasaden när livet känns tungt?
Vem ska nu ge mig en kram och säga att jag klara det?
Vem ska nu säga "i love you more" med det där leendet som får en att tro att man klarar allt i världen? Som får en att smälta och tänka "what the heck"?
Svaret är ingen!
Absolut ingen!
Ingen kan någonsin ta din plats som du har i mitt hjärta.
Ingen kan någonsin fylla den funktion du hade genom att bara andas.
Ingen kan fylla det tomrum du lämnat efter dig.
Som smärtsamt skriker efter att fyllas på.
Som smärtsamt slets ur ens bröst med våld den där natten.
Men hur kan man fylla ut ett tomrum utan liv?
Det går inte.
Men jag vet,
och hoppas att det en dag inte längre ska kännas lika smärtsamt tomt på liv.
Men jag vet att en dag ska jag se tillbaka stärkt av händelsen,
och tänka "jag överlevde"
Jag vet att när min tur är kommen,
kommer du finnas där och kramande motta mig med öppna armar.
Älskar dig för alltid!
Din för alltid!
Troget!
Under guds vingar tog allt slut
hon kunde va där i dagar.
Med en drömmande blick i sina ögon,
med en nästan besatt blick i sina ögon.
Trånande efter något, hon visste hon aldrig skulle få.
Men fortfarande stod hon där varje dag,
och drömde.
"Tänk om."
Men hennes envishet blev hennes död,
blev hennes undergång.
Med tiden gjorde hungern sig alltmer påmind,
med tiden tynnade hon alltmer bort.
Men varje dag stod hon där ändå - envist.
På samma ställe, samma tid
och tittade drömmande tvärsöver gatan.
Skramlandes ihop det lilla hon kunde få ihop.
Och tänkte:
"en dag, en dag ska det bli min tur."
Men det hann aldrig bli hennes.
För mager,
för svag,
och utblottad tog Gud henne under sina beskyddande vingar,
och lätt henne för evigt, slumra in i en evig djup sömn.
Ni förstår säkert varifrån insperationen kommer?
Frågade ni någonsin?
Frågade ni någonsin hur hon mådde?
Frågade ni hur hon kände?
Såg ni någonsin hur hennes hjärta sved?
Såg ni inte hennes tårar som föll tyst nedför hennes kinderna?
Tårar som orsakats av ord
av handling?
Hon ville så gärna,
så gärna be om den hjälp,
den hjälp hon så starkt behövde.
Men med rädsla för svek,
för hån,
avstod hon hellre.
Hon stod hellre kvar i det mörka hörn,
där hon för så länge sedan slagit sig ned.
"Hellre gråmullen värld,
än vit - med förnedelse emellan"
tänkte flickan, och log.
